Mitt Alter egos hemligheter

Herreguud säger jag bara! Har varit hos mina föräldrar över helgen, har gjort klart att jag bara kommer hem en gång innan jul (skyllt på tidsbrist), men nån gång måste man ju komma hem, annars blir dom ju så ledsna. Jag tycker så mycket om mina föräldrar, men det finns sidor hos min mamma som jag bara hatar. Hennes himlande med ögonen när jag tar nåt gott eller lite extra på tallriken. Visst, jag har kanske lite extra kilon, men jag tycker att jag är jävligt gorgeous som jag är. Eller nej, jag har inga extrakilon, men jag är inte pinnsmal. Och det är inte så lätt att hålla vikten med dom här medicinerna, gick upp nästan 15 kilo på tre månader... men det känns inte viktigt! det viktiga är väl hur jag mår kan man ju tycka!!

och allt jag gör är det något fel på, mamma talar alltid om vad jag inte kan göra, t.ex. inte jobba sommaren som kommer, inte gå på för mycket fester, vilket jag kanske gör varannan, var tredje helg. Jag tror att hon vill att jag ska vara tio så att hon kan "ta hand om mig" som hon brukar uttrycka det. Och det är inte så att man kan säga till henne att sluta, tro mig, jag har försökt, nästa dag gör hon exakt samma sak. Allt handlar alltid om henne. När jag gjorde min ect-behandling i somras så ringde hon mig och sa: du ska veta att jag och pappa är väldigt tagna och skakade av det här. inte ett enda ord om hur jag mådde! att jag mådde så dåligt varje dag att jag var tvungen att göra en ect-behandling! nejdå, det var bara om hur dåligt hon mådde över att jag skulle göra en behandling. och ect-behandling gjorde mig så fantastiskt mycket bättre, mina självmordsimpulser försvann i stort sett och jag var inte konstant ångestfylld. Så jag är väldigt glad att jag stod på mig!:)

Men... det var lite lustigt. Jag och min lillebror, som är 16, satt och pratade lite i bilen när jag skjussade honom och helt plötsligt sa han: alltså mamma har nåt slags kontrollbehovstvång. Haha, tänk, han är 16 och har redan insett det! det har jag så smått insett den senaste månaden och jag är 24.. Herregud, hon säger till min storebror som är 32 att sluta sitta på ett visst sätt! Och det var så skönt också, att någon som känner min mamma lika bra som jag gör säger nånting som bekräftar vad jag har tänkt. Man tänker ju alltid själv att man överdriver eller bara antar utan att veta. Men den här helgen har verkligen bekräftat vad jag har tänkt och nu vet jag att jag har rätt i mycket. Så skönt!

Iaf så har jag haft så sjukt starka självmordsimpulser den här helgen! Jag har väl känt de två senaste veckorna att jag blivit mer och mer melankolisk och haft vissa självmordsimpulser som jag ändå har kunnat stå emot. och nån gång har jag känt, att vad skönt det skulle vara att få avsluta sitt liv nu. Men det har aldrig varit riktigt på allvar. Men, alltså, den här helgen försvann mina spärrar, speciellt på kvällarna när jag ska sova. I fredags gick det så långt att jag helt enkelt var tvungen att "droga ner mig", för jag kände att om jag inte gör det så vet jag inte vad som kommer att hända, jag hade lika gärna kunnat vara död. Så jag tog två oxascand, en stesolid, theralen och en stilnoct. Som tur var somnade jag av det, det har hänt att jag inte har gjort det. Alltså, jag tar nästan aldrig behovsmedicin, men jag kommer ihåg på sjukhuset en gång när jag fick nästan 15 olika tabletter för att somna, så det kändes som att det var hyfsat lugnt även om jag i vanliga fall är sjukt försiktig när det gäller behovsmedicin.

Men nu, när jag är tillbaka i mitt egna hem så mår jag mycket bättre. Det känns sjukt att man inte ska kunna åka hem och slappna av, men förhoppningsvis blir det så med tiden. Kämpa på alla därute!

Puss!