Oavsett hur man mår så är nånting alltid fel
Det här har varit en jätteskön dag, har känt mig pigg och glad och var t.o.m. och tränade på em. Men samtidigt är det nånting som gnager i mig. Tänk om jag är på väg in i nån mani? Inte för att jag har den diagnosen överhuvudtaget, och jag sov två timmar mitt på dagen. och det är väl inte riktigt typiskt för en mani? Har känt mig helt euforisk idag, nästan speedad.
När jag var inskriven på sjukhuset i somras och gjorde en ect-behandling så blev jag mycket bättre och kände mig jätteglad. och så hade vi en läkare som jobbade extra och hoppade in en dag som helt plötsligt ville prata med mig och sa: vi har ju märkt en väldig humörsvängning och då kan man ju undra om du är manisk och har en bipolär sjukdom (manodepressiv)... Jag undrar om det verkligen är särskilt professionellt att efter en dag tala om för sin patient att hon antagligen är bipolär. och det var första gången jag träffade honom! sen träffade jag min "riktiga" läkare som har behandlat mig i två månader på sjukhuset och han sa att han inte trodde att jag var bipolär. men de där orden etsade sig fast i mig. manodepressiv, manodepressiv, bipolär. det är ju en livslång sjukdom som man inte blir frisk ifrån, även om man kan bli mycket bättre. och nu kan jag inte sova, känner mig pigg. det gör mig orolig.
samtidigt så kanske det inte är så konstigt, sov väldigt gott natten innan och två timmar mitt på dagen. Det är som att jag har glömt bort hur det är att må bra. Jag hatar verkligen den där depressiva tungheten i kroppen, när det är oöverstigligt att skruva av korken på tandkrämstuben, man orkar bara inte. Kanske är det såhär man mår som frisk? inte för att jag är det ännu, verkligen inte, men en liten försmak på vad som komma skall?
men jag kan inte låta bli att oroa mig och det gör mig arg och förbannad att jag inte bara kan glädja mig åt mig själv. Jaja, vi får se hur det går. Var bara sjukt tvungen att skriva av mig.
Puss!
När jag var inskriven på sjukhuset i somras och gjorde en ect-behandling så blev jag mycket bättre och kände mig jätteglad. och så hade vi en läkare som jobbade extra och hoppade in en dag som helt plötsligt ville prata med mig och sa: vi har ju märkt en väldig humörsvängning och då kan man ju undra om du är manisk och har en bipolär sjukdom (manodepressiv)... Jag undrar om det verkligen är särskilt professionellt att efter en dag tala om för sin patient att hon antagligen är bipolär. och det var första gången jag träffade honom! sen träffade jag min "riktiga" läkare som har behandlat mig i två månader på sjukhuset och han sa att han inte trodde att jag var bipolär. men de där orden etsade sig fast i mig. manodepressiv, manodepressiv, bipolär. det är ju en livslång sjukdom som man inte blir frisk ifrån, även om man kan bli mycket bättre. och nu kan jag inte sova, känner mig pigg. det gör mig orolig.
samtidigt så kanske det inte är så konstigt, sov väldigt gott natten innan och två timmar mitt på dagen. Det är som att jag har glömt bort hur det är att må bra. Jag hatar verkligen den där depressiva tungheten i kroppen, när det är oöverstigligt att skruva av korken på tandkrämstuben, man orkar bara inte. Kanske är det såhär man mår som frisk? inte för att jag är det ännu, verkligen inte, men en liten försmak på vad som komma skall?
men jag kan inte låta bli att oroa mig och det gör mig arg och förbannad att jag inte bara kan glädja mig åt mig själv. Jaja, vi får se hur det går. Var bara sjukt tvungen att skriva av mig.
Puss!
Kommentarer
Trackback
