Så tungt, men ändå någon slags ro
nej, men skämt åsido, jag verkar trycka undan min rädsla så fort nånting som liknar den kommer upp. och istället blir jag arg. jag har ofta önskat att jag tog hand om mig själv bättre, mer som mina vänner gör. och kanske beror det på att jag hatar den lilla rädda flickan i mig. Det är få saker som jag verkligen hatar, men den hjälplösa, lilla rädda flickan är mitt stora hatobjekt här i livet. inte dom som har gjort mig illa.
Hm.. måste nog jobba lite på det där.. fortsättning följer
Puss!
Nej, det finns tyvärr ingen som bara kan komma o krama mig sådär. Har en vän vars kramar är bästa medicinen, men jag får alltid vänta tills vi kan träffas. Men det är sant att det verkligen kan räcka ibland med att få känna att man är älskad av någon. Ofta är det så att jag just sitter ensam hemma med alla dessa känslor o då blir det just som du säger bara mörkare o mörkare. Har inte fått tag på min företagsläkare nu när jag ringt, men jag tror jag ska fråga henne om hon kan hjälpa mig med en psykiaterkontakt. Tack för dina varma goa kommentarer!! Massa kramar!
jag brukar känna likadant efter att jag varit hos min psykoterapeut. Först känns det skönt och sen kommer ångesten. När det gäller att inte vara rädd så är jag precis tvärtom. Har varit med om misshandel så jag blir snarare paralyserad. Du skulle behöva ge mig lite av dina aggregationer, och jag lite av mitt lugn =)
Styrka till dig.
