Lång tystnad
Efter ett par månader av total avsaknad av aktivitet på den här fronten känner jag helt plötsligt att jag vill skriva. Massor!:) Jag har nog behov att skriva av mig när saker är jobbiga, när det går rätt bra så finns inte behovet. Men nu är det skärpning!
Men ojojoj, vad har hänt egentligen? Väldigt mycket och väldigt lite. För första gången på så många år är inte självmord första alternativet när saker blir jobbiga. Självklart finns det nån skugga runtomkring mig, men det är ingenting jag vill eller längtar efter.
Snabb recap: jag klarade mina tentor, har klarat av att gå till skolan, har bytt ut efexor mot voxra (så mycket bättre!) och börjat träna regelbundet. Det där med träning är roligt, det var längesedan det bara gick av sig självt att gå till gymmet. Och det behövs... har gått upp mer än 15 kg efter att jag började med alla mina olika mediciner och jag är sjukt trött på det. Det är väl ett bra tecken? att man bryr sig om sitt yttre? t.ex. behöver jag inte tvinga mig att duscha var tredja dag längre...
Men fan vad jag är trött på min familj. Ja, inte min lillebror (verkligen inte, han är min ögonsten) och egentligen inte min pappa heller. Men mamma.. och min bror... och hans sambo... Jag och min psykolog har pratat rätt mycket om att man ger sig själv ett värde genom vad man presterar och det är ju nåt som är riktigt djupt rotat i mig. och det är faan inte bra!
Var hemma över påsken och mamma skjutsade mig till tågstationen och vi pratade om min lillebror som är jävligt smart men sjukt lat. Jag: Men han är ju väldigt snäll. Mamma: Ja, men vi är också väldigt snälla mot honom. Jag: Ja, det hoppas jag... Mamma: Men man får ju se upp för annars blir snällheten kravlös. Jag: Men det ska den ju vara. Mamma: tystnad.
Fan, där insåg jag var jag har fått mina tankar ifrån. Att man måste uppfylla vissa krav för att ens föräldrar (mamma) ska vara snäll mot en. Kravlös kärlek är ingenting för min mamma... Helt allvarligt, ska man skaffa barn om man anser att ens barn hela tiden är skyldiga en någonting? Okej, nu är jag jävligt bitter, men ibland måste man ju få vara det också.
Jag har på allvar lekt med tanken att bara bryta kontakten helt med hela familjen förutom min lillebror. och jag vill ju träffa min pappa också. Fan. Men tänk vad skönt. Bara anmäla min bror för sexuella övergrepp och sen klippa alla band och slippa vända sig om. En utopi? Japp, men lockande.
Puss, Puss
Men ojojoj, vad har hänt egentligen? Väldigt mycket och väldigt lite. För första gången på så många år är inte självmord första alternativet när saker blir jobbiga. Självklart finns det nån skugga runtomkring mig, men det är ingenting jag vill eller längtar efter.
Snabb recap: jag klarade mina tentor, har klarat av att gå till skolan, har bytt ut efexor mot voxra (så mycket bättre!) och börjat träna regelbundet. Det där med träning är roligt, det var längesedan det bara gick av sig självt att gå till gymmet. Och det behövs... har gått upp mer än 15 kg efter att jag började med alla mina olika mediciner och jag är sjukt trött på det. Det är väl ett bra tecken? att man bryr sig om sitt yttre? t.ex. behöver jag inte tvinga mig att duscha var tredja dag längre...
Men fan vad jag är trött på min familj. Ja, inte min lillebror (verkligen inte, han är min ögonsten) och egentligen inte min pappa heller. Men mamma.. och min bror... och hans sambo... Jag och min psykolog har pratat rätt mycket om att man ger sig själv ett värde genom vad man presterar och det är ju nåt som är riktigt djupt rotat i mig. och det är faan inte bra!
Var hemma över påsken och mamma skjutsade mig till tågstationen och vi pratade om min lillebror som är jävligt smart men sjukt lat. Jag: Men han är ju väldigt snäll. Mamma: Ja, men vi är också väldigt snälla mot honom. Jag: Ja, det hoppas jag... Mamma: Men man får ju se upp för annars blir snällheten kravlös. Jag: Men det ska den ju vara. Mamma: tystnad.
Fan, där insåg jag var jag har fått mina tankar ifrån. Att man måste uppfylla vissa krav för att ens föräldrar (mamma) ska vara snäll mot en. Kravlös kärlek är ingenting för min mamma... Helt allvarligt, ska man skaffa barn om man anser att ens barn hela tiden är skyldiga en någonting? Okej, nu är jag jävligt bitter, men ibland måste man ju få vara det också.
Jag har på allvar lekt med tanken att bara bryta kontakten helt med hela familjen förutom min lillebror. och jag vill ju träffa min pappa också. Fan. Men tänk vad skönt. Bara anmäla min bror för sexuella övergrepp och sen klippa alla band och slippa vända sig om. En utopi? Japp, men lockande.
Puss, Puss
Kommentarer
Trackback
