Mitt Alter egos hemligheter

Jag är så trött! Jag har iofs gjort väldigt mycket den här veckan, för att vara mig iaf. Har käkat middag med olika kompisar flera dagar i rad, gått hela dagar i skolan, tränat och haft lite möten. Men det är tråkigt att saker som jag verkligen tycker är roliga, och sånt som jag tycker att livet ska handla om, ska göra mig så trött att jag inte klarar av det.

Samtidigt vet jag ju att det handlar om balans, det där jävla ordet lagom... Jag har en väldigt god förmåga att antingen göra allt eller att göra ingenting. och nu är jag väl lite i en allt fas. Fast allt för mig just nu är ju inte ens det som en frisk människa gör en normal dag. Det är ju bara det att jag vill träffa lite folk istället för att ligga och sova eller titta på tv.

Jaja, skitsamma, det känns som om jag går i cirklar så nu går jag och lägger mig.

puss

Okej, kanske inte så många, haha. Var ute i fredags, det var riktigt kul! Träffade massa människor som jag inte har sett på väldigt länge och många nya vänner också. Men... jag måste jobba med mitt bekräftelsebehov... En kompis jag känner sa att hon ville ligga med en kille jag har legat med, men att hon inte "kunde" för att en av hennes kompisar skulle ut och fika med honom, nån slags liten dejt tror jag. Vad gör jag? Jo, tänker att så fan heller. Inte för att jag vill ha ett förhållande med honom (tror jag), men han ska ändå vilja vara med mig mest av alla. Jag ska fortfarande vara viktigast! Tilläggas kan att jag sa till honom att jag inte var redo att träffa någon. Var iofs snart ett år sedan, så man kan väl ändra sig, men han blev nog rätt sårad tror jag. Iaf så, ibland, när vi båda har varit ute går vi hem tillsammans. Väldigt trevligt, men egentligen inte så fantastiskt sex alls. Han har nog sett lite för mycket porrfilm... ni vet typen. Men! han är sjukt go att sova med, supermysig:) Iaf så berättar för min kompis att jag har legat med honom och "alla" mindre smickrande grejer. Och drar till med det värsta, det jag visste skulle göra att hon inte skulle vilja ha honom... att han har haft sex med en tjej som vi båda "känner" och som min kompis ser ner på. Min kompis är lite märklig ibland: Eftersom den här killen så har legat med killen så har hon liksom dragit ner hans status, eftersom hon inte har så hög status. Jag vet, det är sjukt, men så är hennes resonemang och det vet jag så väl. Så jag utnyttjar det för att han inte ska träffa någon som han kan tycka mer om...

Jag bor i ett kollektiv, och här finns det en kille som jag faktiskt var rätt kär i en period och fortfarande nog är lite svag för. Även om jag inte alls vill vara tillsammans med honom. Och ja, jag har haft sex med honom. Jag låter helt promiskuös, men det är jag faktiskt inte. Iaf, så kom en av hans tjejkompisar ikväll och jag blev jättesårad och ledsen. Och det är inte bra att reagera så starkt på att en kille man känner har tjejkompisar som han umgås med.

Det här är inte ovanligt alls för mig, även om det är en kille som jag verkligen inte har något intresse av och inte kan tänka mig vara tillsammans med så blir jag jättesvartsjuk och ledsen i hjärtat varje gång killen umgås med en tjej, kompis eller date eller flickvän spelar ingen roll. Och det tar så sjukt mycket energi ifrån mig och jag vill inte tappa energi på sånt här. Den vill jag behålla till att göra roliga grejer. Ska till min psykolog imorrn och vi måste nog prata om det här, även om jag helst skulle slippa...

Sov gott! Puss, puss

Inte min dag idag. Förmiddagen var bra, var på föreläsning och tränade sen. Kände mig skitpigg och skulle plugga hela eftermiddagen. Då ringer en av mina bästa vänner och berättar att en av hennes bästa vänner, som jag också har hängt med en del, har fått en hjärnblödning och ligger nersövd i respirator! Vad fan! Vara 23 år gammal och få hjärnblödning, det händer ju inte! och hon hade inte fått nån smäll i huvudet eller nåt utan det bara brast. Fy fan, och dom vet knappt om hon kommer att överleva och hur hon kommer att må om hon gör det. Tänk att vara helt frisk, träna, äta nyttigt, vara glad, rolig, social... och bara pang.. så kanske hela ens liv är över. Det är ju inte sant!

Jag blev såklart jätteledsen. En timme senare pratar jag med en annan kompis. Då har en bekant till oss dött i cancer dagen innan... Hon blev 28 år. Så jävla orättvist, att ha ett ordnat liv, en framtid och sen få cancer. Bara det är ju helt galet. Men att sen få en cancer som nästan inga överlever, jättesnabbt bli jättesjuk och dö! När man har så mycket att se fram emot. Det gör mig så jävla ledsen.

och jag får dåligt samvete. Här är jag, med en helt frisk kropp som visserligen inte är perfekt men den är bra. och så vill jag dö! Det är så orättvist, att människor som inte vill någonting annat än leva dör och jag som är helt frisk fysiskt vill inget hellre än att dö. Vilket slöseri med människor! Visst, nu vill jag leva, men jag har lagt 1,5 år på att bara vilja dö. Jag har spenderat 3 månader på sjukhus med någon som i stort sett alltid finns i min närhet för att jag inte ska göra mig själv illa eller ta livet av mig. Vilket slöseri med tid! Tänk om det är jag som svävar mellan liv och död imorgon, tänk om jag dör när jag sover och så har jag slösat bort 1,5 år på att vilja dö! 1,5 år som jag aldrig får tillbaka, som jag hade kunnat bara njuta av. Men den tiden, och ännu mer, är borta. Helvete!

Jag vet att en depression inte är något som man kan tänka sig ur och att det är en sjukdom lika riktig som cancer eller  vilken fysisk sjukdom som helst. Men jag kan inte låta bli att skämmas, det här är ju fan inte rätt.

Puss, puss! Ta hand om er därute, det tänker jag göra iaf.

Fy fan, jag gillar inte att gå till psykologen. Hon är skitbra, verkligen så mycket bättre än jag trodde en psykolog kunde vara, men alltså fan att sitta där och bli arg och ledsen och inse saker. Inte alltid min grej. Det är väldigt skönt när det är över, mycket skönare än innan, men tiden däremellan är inte rolig.

Till ett helt annat problem... Mitt ex! Jag har inte haft någon som helst kontakt med honom på två år. Vi var tillsammans i ett år och jag var så superkär i honom att jag nästan blir mörkrädd. Han är 10 år äldre så jag vet inte om det var bästa kombinationen när man själv var tjugo. för vissa kanske, men inte mellan oss. Iaf så hade jag lång tid efteråt verkligen känslor för honom och än idag så jämför jag alla killar med honom. Herregud, jag har inte dejtat nån sen vi gjorde slut! Det låter ju lite galet faktiskt när jag ser det så här. Iaf, så har han tagit kontakt med mig (Facebook, vad annars? Facebook är bra men har fan fört med sig mycket dåligt också...), verkligen bara på ett trevligt och neutralt sätt. Frågat lite om vad jag gör nu och lite småskämt. Inget mer, men jag vet ju inte vad han vill! Varför gör han det?! Och framförallt, vad fan vill jag??!! Jag kan säga att om jag fick välja mellan honom och en annan kille jag har lärt känna, så skulle jag ta den andra killen (vilket inte är aktuellt för vi är bara bra vänner och han vill inte mer än så. As...). Det är ju inte en optimal start för en kontakt.. Men samtidigt vet jag att skulle jag och mitt ex umgås så skulle jag bara vilja vara honom och ingen annan. 

Helvete, saker komplicerar sig så jävligt på nåt sätt. Dessutom är jag sexuellt frustrerad. Jag slutade med efexor för 2,5 vecka sedan och jävlar vad min sexdrift sköt i höjden. Nästan så att det är lite komiskt och rätt överdrivet. Men jag har ju knappt haft någon sexdrift alls på två år så nu tar väl kroppen igen lite:)  och hellre lite mycket sexdrift än ingen alls!

Puss, puss! 

Efter ett par månader av total avsaknad av aktivitet på den här fronten känner jag helt plötsligt att jag vill skriva. Massor!:) Jag har nog behov att skriva av mig när saker är jobbiga, när det går rätt bra så finns inte behovet. Men nu är det skärpning! 

Men ojojoj, vad har hänt egentligen? Väldigt mycket och väldigt lite. För första gången på så många år är inte självmord första alternativet när saker blir jobbiga. Självklart finns det nån skugga runtomkring mig, men det är ingenting jag vill eller längtar efter.

Snabb recap: jag klarade mina tentor, har klarat av att gå till skolan, har bytt ut efexor mot voxra (så mycket bättre!) och börjat träna regelbundet. Det där med träning är roligt, det var längesedan det bara gick av sig självt att gå till gymmet. Och det behövs... har gått upp mer än 15 kg efter att jag började med alla mina olika mediciner och jag är sjukt trött på det. Det är väl ett bra tecken? att man bryr sig om sitt yttre? t.ex. behöver jag inte tvinga mig att duscha var tredja dag längre...

Men fan vad jag är trött på min familj. Ja, inte min lillebror (verkligen inte, han är min ögonsten) och egentligen inte min pappa heller. Men mamma.. och min bror... och hans sambo... Jag och min psykolog har pratat rätt mycket om att man ger sig själv ett värde genom vad man presterar och det är ju nåt som är riktigt djupt rotat i mig. och det är faan inte bra!

Var hemma över påsken och mamma skjutsade mig till tågstationen och vi pratade om min lillebror som är jävligt smart men sjukt lat. Jag: Men han är ju väldigt snäll. Mamma: Ja, men vi är också väldigt snälla mot honom. Jag: Ja, det hoppas jag... Mamma: Men man får ju se upp för annars blir snällheten kravlös. Jag: Men det ska den ju vara. Mamma: tystnad.

Fan, där insåg jag var jag har fått mina tankar ifrån. Att man måste uppfylla vissa krav för att ens föräldrar (mamma) ska vara snäll mot en. Kravlös kärlek är ingenting för min mamma... Helt allvarligt, ska man skaffa barn om man anser att ens barn hela tiden är skyldiga en någonting? Okej, nu är jag jävligt bitter, men ibland måste man ju få vara det också.

Jag har på allvar lekt med tanken att bara bryta kontakten helt med hela familjen förutom min lillebror. och jag vill ju träffa min pappa också. Fan. Men tänk vad skönt. Bara anmäla min bror för sexuella övergrepp och sen klippa alla band och slippa vända sig om. En utopi? Japp, men lockande.

Puss, Puss

Jag har precis kommit hem efter en session hos min psykolog. Hon är skitbra, men vissa saker kan hon ju inte göra något åt. Som att jag hatar att visa mig sårbar, eller egentligen bara tanken på att vara sårbar gör att jag mår skitdåligt! Sårbar har jag aldrig visat mig inför någon, inte ens min allra bästa vän som finns hos mig konstant och alltid ställer upp och alltid har en kram på lager.

Så vi pratade om sårbarhet idag och hur jobbigt det var för mig. När jag öppnar mig på det sättet känns det som att den andra personen blir överlägsen mig och jag kan inte hantera det. Det är verkligen jättejobbigt. Speciellt i förhållanden, man vill ju kunna vara nära och för mig är det skitviktigt att kunna prata om allt, men i mina tidigare förhållanden har det inte varit så. Eller, vi har kunnat prata om allt när det gäller honom, men inte när det gäller mig. Så har ju alla mina ex varit ordentligt själviska också och det gör ju sitt till. Men nu ska jag jobba med det här, för det är nånting jag verkligen vill kunna.

Puss!

Var hos min läkare igår och diskuterade litiumet som jag faktiskt tycker hjälper jättebra! och det är jätteskönt, tycker även att skakningarna har blivit mindre. Det är tydligen vanligt att man får det i början, men blir det inte bättre så får jag ta nån medicin. Fantastiskt att ta medicin mot medicinen, Inte. Men, vad fan, vad ska man göra? Litium hjälper ju jättemycket så jag vill absolut inte sluta.

Det enda som inte alls funkar nu är min sömn och deet har den ju inte gjort på över ett år. Känns sjukt att jag inte har sovit för egen maskin på över ett år. Iaf så pratade vi mycket om det vanliga, inte plugga i sängen, inte dricka kaffe m.m. Sen sa han att jag ska gå och lägga mig senare (lägger mig vid tio nu), stänga av mobilen och sedan ordinerade han minst en timmes hård träning om dan. Vilket ju är rätt främmande för mig, har inte tränat på länge nu. Men han har verkligen en poäng där. Eftersom jag sitter och pluggar hela dagarna så blir inte kroppen trött.

Så, jag åkte direkt och köpte löparkläder och skor för 1500!! Hm, ekonomisk har jag aldrig varit, haha. Var ute i 45 minuter idag, blandat joggning och snabb gång. Och nu känns det fantastiskt! Det är så jävla skönt och jag är sjukt nöjd över mig själv:) Så får vi se hur det går med sömnen inatt.

Puss allihopa!

Jag har varit riktigt dålig på att uppdatera min blogg, jag ber om ursäkt, det har varit så extremt mycket den här veckan. Dock har det hänt lite. Killen som jag kanske har lite känslor för har börjat dejta en annan tjej och det känns mindre roligt. Samtidigt som vi har börjat prata mer öppet med varandra och visar andra sidor än hej, hur är läget, mycket i skolan? sidan som man ju alltid snackar om känns det som. Vi har jättekul ihop och han har helt klart visat sig vara en annan än vad jag trodde. Vilket är positivt! Han har visat snälla, härliga ooh omtänksamma sidor. Fast jag vill ju helst inte känna att han blir bättre ju mer jag träffar honom, för fan vad ledsen jag kommer bli när dom blir tillsammans om dom inte redan är det. Men, men, jag kan ju iaf vara nöjd med att jag är bra mycket snyggare än henne, haha:)

Har dubblat min litium-dos och jag känner av en del  biverklningar, som t.ex. skakningar. Helt jävla otroligt, känner mig som en gammal tant. Men förhoppningsvis går det över.

Puss på er alla!

Söndagkväll känns alltid lika vemodigt. Helgen är förbi och nu ska man snart ta nya tag. Iofs är man aldrig ledig när man pluggar, har suttit ett par timmar och pluggat. Blir så trött i huvudet av akademisk engelska, men, men, nu är det klart:) Imorrn ska jag ta mina första Litiumprover, hoppas att allt är i sin ordning för jag vill gärna fortsätta och förhoppningsvis bli bättre. Fast jag vill att biverkningarna ska vara över! Mår väldigt illa och darrar nåt otroligt på händerna. Men vi får se hur det går, är lite spänd ändå måste jag säga.

Nu ska jag laga lite mat och sen gå och lägga mig tidigt, behöver sova ordentligt känns det som i kroppen.

Puss!

Okej, klockan är snart sex och jag har druckit en del vin. Men, alltså, det är så jävligt att bara vilja vara med någon mer än någonting annat. Att verkligen längta efter det, inte sex, men att få vara nära. Att ligga och kramas. Och att inte veta vad han vill eller tänker. Jag vet inte ens om det finns nåt intresse från hans sida. Det är så svårt att leva i ovissheten. Är det någonting jag och min psykolog har pratat om så är det just det, att det ger mig sådan extrem ångest att leva i ovisshet. Men vad fan ska jag göra??!

Puss!

Fick inte sovit särsklit mycket inatt.. har varit helt död hela dagen. Kampen för att kunna sova utan sömntabletter är nog inte så enkel som jag trodde från början. Men har varit väldigt duktig, inte sovit nånting på dagen idag trots att jag ibland var svimfärdig när jag stod upp.

Så jag hoppas att det blir lite sova inatt istället.

Puss!

Fan vad skönt! Det är första natten på jätte, jättelänge som jag har somnat utan att proppa i mig tabletter. Somnade i rimlig tid, typ halv tols och sov gott hela natten. Tog visserligen theralen som är lite sedativt bara för att komma ner i varv, men det tycker jag är helt okej. Det är ju inte beroendeframkallande som sömntabletterna. Och jag känner mig så pigg idag! Säkert för att jag är glad att jag klarade av det, men mest nog för att jag inte har massa restprodukter kvar i kroppen.

Jag har bestämt mig för att nu ska jag lära mig att sova normalt, kosta vad det kosta vill. Kanske blir jag sömnlös ett par nätter, men till slut måste ju kroppen sova, men man kan ju hoppas att det går lika bra som inatt. Tar man sömntabletter för länge så "glömmer" ju hjärnan bort hur det är att sova utan dem och jag vill inte leva resten av livet med såna tabletter.

Så jag är så jävla glad idag!!

PUSS!

Okej, nu har min mens kommit. Puh! jag kan äntligen andas igen. Fast ska testa mig efteråt iaf bara för att kunna glömma det helt.

Var hos min läkare idag, han är skitbra! Lite äldre, men känns väldigt, väldigt kunnig och duktig på det han gör och duktig på att lyssna på det man säger. Han kommer liksom med förslag på det man vill göra eller inte göra istället för att bara säga direkt vad han tycker. Han vill att jag ska börja äta Litium... och det ska jag göra också, han lyckades övertala mig. Inte för att det var särskilt svårt. Det var lite intressant, för han sa att Du har ju inte bara haft en depression utan flera återkommande hela året. och det är sant, det hela har ju pågått i över ett år, med bra och sämre perioder. och mina sämre perioder har verkligen varit fruktansvärda, och jag vill aldrig hamna där igen.

Jag trodde att Litium bara var för bipolära, men han sa att man öven gav det till personer med recividerande depressioner, alltså ständigt återkommande, cykliska. och att litium stabiliserar måeendet och det skulle jag verkligen behöva, för jag känner att jag vill inte äta ännu mer antidepressiva för de fungerar ändå inte när jag väl kommit in i en neråtgående spiral.

Så kanske detta kan vara någonting för mig... men lite läskigt känns det ändå. men jag ska inte äta dem hela livet, bara en period nu när jag behöver en längre stabilitet för att min kropp ska kunna återhämta sig. och det känns väldigt bra att få någon annan medicin än den rent antidepressiva, även om jag ska fortsätta med min efexor. och det känns jävligt bra att min läkare tar mig på allvar. Det tror jag inte att en allmänläkare med mindre kunskap hade gjort.

Puss!

Min mens är sjukt oregelbunden, men brukar komma inom 6 veckor. Nu är jag inne på min åttonde vecka utan mens... Men jag har bara haft sex en gång på flera månader och det var för 1,5 vecka sen. Då körde vi avbrutet. Japp, jag vet, det är inte särskilt säkert så typ två timmar efteråt tog jag ett dagen-efter-piller. Fan! jag vill inte vara gravid. Ända sedan jag kom å tänka på min försenade mens har jag nojat som fan! och som jag förstår det så måste man vänta två veckor, annars synd inte resulatet! fatta vilka helvetesdagar.

Jag tänker inte bli mamma nu, tänk själv å ha en deprimerad mamma som precis klarar av sig själv och sin skola. Dessutom har jag käkat massa mediciner, efexor, lipitor (kolesterolsänkande), theralen, oxascand, stesolid och stilnoct. Känns inte som bästa starten här i livet om man säger så...

Jag gjorde en abort i maj 2005 och fy fan vad dåligt jag mådde! dessutom var det en jävla skitkille som jag träffade då som misshandlade mig psykiskt och utsatte mig för våldtäkter under nästan ett år. Så, precis när jag började bli lite starkare så blir jag gravid! och jag fick göra allt själv, kurator, läkarundersökning, ultraljud och själva aborten. Han ringde inte ens en enda gång eller hälsade på trots att han bodde typ 50 meter bort från mig. Fy fan, det vill jag aldrig mer gå igenom! Fast den här killen är en helt annan sorts kille, väldigt snäll och lite försynt, nästan blyg.

Jag vet inte hur jag ska göra med preventivmedel heller, jag har testat i stort sett allt utan östrogen i som jag inte kan använda för jag har blodproppar i släkten. Minipiller (mens som ett vattenfall i över tre månader och sjuka humörsvängningar), p-stav (mens i ett år), hormonspiral, vanlig kopparspiral, special-kopparspiral. Spiralerna fick jag sån smärta av att jag var tvungen att åka in akut och ta ut dom. P-spruta har jag inte provat, men dom biverkningarna känns så sjukt läskiga. Dessutom ska man inte använda dem mer än två år för då är det stor risk att bli benskör, så det löser ju inte problemet på sikt... Det enda jag inte har provat är p-dator, men det är ju inget preventivmedel, utan mer att man har koll på sin ägglossning, och jag har ju inte regelbunden mens.

Så vad fan ska jag göra?! Är det nån som har förslag på något annat preventivmedel får ni gärna höra av er, för jag håller på att bli galen!!

Puss

Herreguud säger jag bara! Har varit hos mina föräldrar över helgen, har gjort klart att jag bara kommer hem en gång innan jul (skyllt på tidsbrist), men nån gång måste man ju komma hem, annars blir dom ju så ledsna. Jag tycker så mycket om mina föräldrar, men det finns sidor hos min mamma som jag bara hatar. Hennes himlande med ögonen när jag tar nåt gott eller lite extra på tallriken. Visst, jag har kanske lite extra kilon, men jag tycker att jag är jävligt gorgeous som jag är. Eller nej, jag har inga extrakilon, men jag är inte pinnsmal. Och det är inte så lätt att hålla vikten med dom här medicinerna, gick upp nästan 15 kilo på tre månader... men det känns inte viktigt! det viktiga är väl hur jag mår kan man ju tycka!!

och allt jag gör är det något fel på, mamma talar alltid om vad jag inte kan göra, t.ex. inte jobba sommaren som kommer, inte gå på för mycket fester, vilket jag kanske gör varannan, var tredje helg. Jag tror att hon vill att jag ska vara tio så att hon kan "ta hand om mig" som hon brukar uttrycka det. Och det är inte så att man kan säga till henne att sluta, tro mig, jag har försökt, nästa dag gör hon exakt samma sak. Allt handlar alltid om henne. När jag gjorde min ect-behandling i somras så ringde hon mig och sa: du ska veta att jag och pappa är väldigt tagna och skakade av det här. inte ett enda ord om hur jag mådde! att jag mådde så dåligt varje dag att jag var tvungen att göra en ect-behandling! nejdå, det var bara om hur dåligt hon mådde över att jag skulle göra en behandling. och ect-behandling gjorde mig så fantastiskt mycket bättre, mina självmordsimpulser försvann i stort sett och jag var inte konstant ångestfylld. Så jag är väldigt glad att jag stod på mig!:)

Men... det var lite lustigt. Jag och min lillebror, som är 16, satt och pratade lite i bilen när jag skjussade honom och helt plötsligt sa han: alltså mamma har nåt slags kontrollbehovstvång. Haha, tänk, han är 16 och har redan insett det! det har jag så smått insett den senaste månaden och jag är 24.. Herregud, hon säger till min storebror som är 32 att sluta sitta på ett visst sätt! Och det var så skönt också, att någon som känner min mamma lika bra som jag gör säger nånting som bekräftar vad jag har tänkt. Man tänker ju alltid själv att man överdriver eller bara antar utan att veta. Men den här helgen har verkligen bekräftat vad jag har tänkt och nu vet jag att jag har rätt i mycket. Så skönt!

Iaf så har jag haft så sjukt starka självmordsimpulser den här helgen! Jag har väl känt de två senaste veckorna att jag blivit mer och mer melankolisk och haft vissa självmordsimpulser som jag ändå har kunnat stå emot. och nån gång har jag känt, att vad skönt det skulle vara att få avsluta sitt liv nu. Men det har aldrig varit riktigt på allvar. Men, alltså, den här helgen försvann mina spärrar, speciellt på kvällarna när jag ska sova. I fredags gick det så långt att jag helt enkelt var tvungen att "droga ner mig", för jag kände att om jag inte gör det så vet jag inte vad som kommer att hända, jag hade lika gärna kunnat vara död. Så jag tog två oxascand, en stesolid, theralen och en stilnoct. Som tur var somnade jag av det, det har hänt att jag inte har gjort det. Alltså, jag tar nästan aldrig behovsmedicin, men jag kommer ihåg på sjukhuset en gång när jag fick nästan 15 olika tabletter för att somna, så det kändes som att det var hyfsat lugnt även om jag i vanliga fall är sjukt försiktig när det gäller behovsmedicin.

Men nu, när jag är tillbaka i mitt egna hem så mår jag mycket bättre. Det känns sjukt att man inte ska kunna åka hem och slappna av, men förhoppningsvis blir det så med tiden. Kämpa på alla därute!

Puss!

Jag äter Efexor, 150 mg, och den har funkat jättebra. och jag har aldrig glömt att ta nån tablett. Men så igårkväll av nån jävla anledning glömde jag det. Vaknade mitt i natten, klockan ett, av ett yrselanfall och var helt svettig. Skolan började klockan åtta imorse, men jag kom inte upp för jag var så yr att jag inte kunde stå upp... plus att jag mådde skitdåligt, mådde jätteilla och allt bara snurrade. Trodde inte att det skulle vara så illa att glömma en dag, men det ska jag aldrig, aldrig mer göra! Tog tabletten imorse istället så nu mår jag mycket bättre. Fast jag är helt speedad av tre koppar kaffe nästan på raken, haha. men hellre det:)

puss!

Längtar tills jag ska träffa min psykolog! Den här helgen har varit helt sjuk.. Vi hade korridorsfest i fredags, skitkul, med tema och massa drinkar och mat och grejer. Alla var väldigt uppklädda och vi tre brudar i korridoren var sjukt heta, om jag får säga det själv. Det finns en kille i min korridor som har visat ett visst intresse, fast mest sexuellt, typ, Du är så sexig när du gör så eller Kom och placera din fina rumpa här bredvid mig.. Men jag vet inte om det är typ enda sättet han kan visa intresse på. Iaf, så är jag inte helt ointresserad om man säger så. och vi hade jättetrevligt allihopa hela kvällen och han var väldigt trevlig mot mig (inte bara jag som märkte det) men så kom några av hans tjejkompisar och då i stort sett ignorerade han mig fullständigt, till skillnad från tidigare när jag hade fått jättemycket komplimanger... Så jag blev så klart skitsur, för att jag ska vara intresserad så vill jag ha 100% uppmärksamhet.

Till slut så gick vi ut på en nattklubb, alla fulla som ägg, haha, och när han träffade mig där så kramade han om mig och pussade mig på kinden. Så gick jag och brudarna och dansade och hade askul, så såg jag att han stod och snackade med några tjejer istället för att hänga på. och jag bara kände, vad fan, jag skiter i det här nu och dansade och hade askul istället. Då... kommer en annan kille från min korridor, som är rätt het alltså, han tränar varje dag och har skitsnygg kropp och verkar vara en bra kille. Och jag insåg att han raggade på mig som fan, så Äh, fuck it all tänkte jag och raggade på honom också....

Det slutade med att vi gick hem tillsammans och hade sex hela natten. Japp, det var BRA sex. Fast jag känner inte att jag är intresserad av honom på något annat sätt.

Iaf, så blev den andra killen, som jag faktiskt är intresserad av något mer riktigt, ett förhållande, SKITSUR! och det känns inte så bra. Samtidigt som vad fan, han stod och snackade med massa andra tjejer, men så fort nån raggar på mig (som han har ignorerat) så blir han assur.. Känns väldigt barnsligt. Som att han tror att han kan få vem han vill bara han pekar på henne utan att egentligen behöva anstränga sig. och ja, han har fan massa tjejer efter sig konstant, och jag tror att han gillar det. och kan man verkligen lita på en sån person? 

Så den här dagen har bara varit helt upp och ner, inte för att jag ångrar någonting alls, verkligen inte, och jag är inte den som har problem med att träffa nån efteråt som jag har haft sex med och bara vara kompisar. Jag hoppas bara att han känner likadant... har inte träffat honom idag nämligen...

Men jag orkar bara inte nåt jävla drama! Jag skulle bara vilja veta vad den här mer speciella killen vill, om jag har missuppfattat allting (vilket jag verkligen inte tror) eller vad som ska hända. Men en sak vet jag, och det är att jag vill inte bara ha sex med honom, för jag känner att jag väldigt lätt skulle kunna få känslor för honom, det har jag nog redan fått lite. Men jag vet inte. Fan allt är så förvirrat. Så här mycket behovsmedicin har jag nog aldrig tagit på en och samma dag, förutom när jag överdoserade...

Som sagt, ska bli sjukt skönt att träffa min psykolog på torsdag, hon är så klok.

Puss!