Efter en utekväll
Jag önskar att jag kunde ha samma uteliv som mina kompisar. Helt enkelt jävligt roligt bara. Jag var hos en av mina närmaste vänner ikväll och hennes sambo och deras vänner som jag har träffat förut. Alltså inget att vara orolig för. Och det var jättetrevligt och asschyst och skitkul. Var social hela kvällen, inte för att jag skulle utan för att jag ville. Ändå, trots det, så var det enda jag kunde tänka på när jag gick på toa deras duschslang och hur jag skulle kunna strypa mig själv med den. Fick verkligen tvinga mig själv att inte göra det.
Det är något som jag verkligen sörjer, och inte verkar kunna ha, en normal utekväll med mina närmaste vänner utan att bli helt självdestruktiv och att dom roliga, trevliga känslorna försvinner och blir mörka och hemska istället.
Men jag hoppas ju såklart inte att det ska bli så för alltid...
Puss!
Det är något som jag verkligen sörjer, och inte verkar kunna ha, en normal utekväll med mina närmaste vänner utan att bli helt självdestruktiv och att dom roliga, trevliga känslorna försvinner och blir mörka och hemska istället.
Men jag hoppas ju såklart inte att det ska bli så för alltid...
Puss!
Efter sommaruppehållet
Så har jag då haft sommarlov. Jag har inte skrivit nånting på bloggen under sommaren och det är för att jag har bott hos mina föräldrar och dom har nåt konstigt skitbredband där i stort sett vem som helst kan ta sig in och se vad man har skrivit. Eftersom den här bloggen är extremt personlig och utlämnande har jag inte varit särskilt sugen på att andra vet exakt vem det är som skriver.
Men, men, nu är jag tillbaka:) och jag är glad att så pass många har hittat hit ändå och framförallt kommentarerna jag har fått. Det är roligast av allt! och som svar på frågan om efexor kan jag säga att biverkningarna försvann efter ungefär två veckor och att den faktiskt fungerar över förväntan. Trots det är mitt liv fyllt av panikångest och vanlig ångest. Men jag får iaf inte samma impulser att jag vill ta livet av mig. Därmed inte sagt att jag vill leva heller. Just nu lever jag i någon sorts grå dimma, där jag varken är uppe eller nere. Förhoppningsvis kommer det att gå uppåt.
Jag var hos min psykolog häromdan. Hon är verkligen jättebra, utan henne så vet jag inte hur jag skulle klara av det här. Men... hon ruskade om min världsbild.. Jag är, har jag insett senaste halvåret, uppvuxen med att det är vad man gör, vad man presterar, både rent studiemässigt men också hur snäll och omtänksam man är mot andra personer, som ger en ett värde. Inte att man är tillräckligt bra bara för att man är.
Min psykolog tycker väl att det är dags att faktiskt ifrågasätta dom värderingarna och den bilden jag har av vad en "lyckad" person är, och hon sa (med inlevelse) att "den gnagande känslan av att nånting är tomt och saknas kan man aldrig fylla med prestationer". Logiskt sett vet jag ju att det är så, men känslomässigt vete fan. Alltså, vadå, man kan väl visst få sitt värde som människa genom att vara bäst. Men då gäller det ju att vara bäst på allt, den med bäst resultat i skolan, mest omtyckt bland sina vänner och alla andra människor man nånsin har mött, den som alltid, alltid ställer upp och den som är mest empatisk och omtänksam. Jag hör ju själv hur absurt det låter, men det är min strävan här i livet... Självklart gäller inte samma regler för er andra, för att jag ska tycka om er så räcker det med att ni finns...
Efter det samtalet har jag mått skit, men jag vet att jag måste omvärdera mitt liv och min syn på mig själv.
Puss!
Men, men, nu är jag tillbaka:) och jag är glad att så pass många har hittat hit ändå och framförallt kommentarerna jag har fått. Det är roligast av allt! och som svar på frågan om efexor kan jag säga att biverkningarna försvann efter ungefär två veckor och att den faktiskt fungerar över förväntan. Trots det är mitt liv fyllt av panikångest och vanlig ångest. Men jag får iaf inte samma impulser att jag vill ta livet av mig. Därmed inte sagt att jag vill leva heller. Just nu lever jag i någon sorts grå dimma, där jag varken är uppe eller nere. Förhoppningsvis kommer det att gå uppåt.
Jag var hos min psykolog häromdan. Hon är verkligen jättebra, utan henne så vet jag inte hur jag skulle klara av det här. Men... hon ruskade om min världsbild.. Jag är, har jag insett senaste halvåret, uppvuxen med att det är vad man gör, vad man presterar, både rent studiemässigt men också hur snäll och omtänksam man är mot andra personer, som ger en ett värde. Inte att man är tillräckligt bra bara för att man är.
Min psykolog tycker väl att det är dags att faktiskt ifrågasätta dom värderingarna och den bilden jag har av vad en "lyckad" person är, och hon sa (med inlevelse) att "den gnagande känslan av att nånting är tomt och saknas kan man aldrig fylla med prestationer". Logiskt sett vet jag ju att det är så, men känslomässigt vete fan. Alltså, vadå, man kan väl visst få sitt värde som människa genom att vara bäst. Men då gäller det ju att vara bäst på allt, den med bäst resultat i skolan, mest omtyckt bland sina vänner och alla andra människor man nånsin har mött, den som alltid, alltid ställer upp och den som är mest empatisk och omtänksam. Jag hör ju själv hur absurt det låter, men det är min strävan här i livet... Självklart gäller inte samma regler för er andra, för att jag ska tycka om er så räcker det med att ni finns...
Efter det samtalet har jag mått skit, men jag vet att jag måste omvärdera mitt liv och min syn på mig själv.
Puss!
