Mitt Alter egos hemligheter

Det finns en kille i det studenthemmet som jag bor i som bara är så... jag vet inte. Men bara jag tänker på honom blir jag alldeles varm och nervös! Det var länge sen jag kände så här, men är det på riktigt? Är det för att jag så gärna vill vara kär i någon som jag känner så här eller är det för att det är han? Jag tror på det senare, för han är nog inte den idealiske att bli kär i. Han har alltid tjejer som "klänger" på honom, och visst, han ser bra ut, men inte såå jävla bra. Men det är nog att han är så charmig. Jag har fått vissa signaler från honom, så kanske är han intresserad, jag vet inte. Framförallt är jag nog jätterädd för att bli sårad och för att stå där upp över öronen förälskad i honom medans han bara leker med mig. Jag har ju haft ett antal sådana relationer. Och kanske finns det något hos honom där, en liten del eller rätt stor del som kan vara jävlig mot tjejer. Men så tänker jag på mig själv. Det är ju inte så att jag är den perfekta tjejen som aldrig har gjort killar ledsna även om det inte har varit ett mål i sig. Jag tycker att jag har kommit innanför hans "mask", han beter sig annorlunda mot mig jämfört med andra i hans närhet. Som att skalet faller när det bara är vi.

Men fan vad jag blir glad så fort jag tänker på honom, känner mig alldeles pirrig och spänd. Vi får se hur det går. Jag träffar ju honom rätt ofta så jag får se vad han verkar tycka om mig också.

Har för övrigt blivit jätteförkyld - över en natt! Börjar få ont i bihålorna också så jag hoppas verkligen inte att det är en bihåleinflammation på gång. Det pallar jag inte med, det räcker som det är tack.

Puss!

Jag vaknade för en liten stund, aspigg.. Blir det inget sova för mig inatt eller? Fast det känns som att jag måste. Har skola imorrn och mycket att plugga innan. Annars har jag sovit jättebra med bara en sömntablett ett tag nu. Tror att den här helgen tog mig hårdare än förväntat... Ska ta lite lugnande nu så att jag kanske kan få sova några fler timmar.

Puss!

Mina föräldrar är underbara människor, de har sina brister som alla människor men de har alltid tagit hand om mig och älskat mig. Många har nog längtat efter sådana föräldrar och jag är väldigt tacksam för att jag har dem.
  
Däremot tror jag inte att någon önskar sig en sådan storebror som jag har. Trots det är han min bror och på något sätt älskar jag honom ändå även om det är svårt för mig. Det hade ju varit så mycket enklare att hata.

Mina föräldrar har aldrig förstått hur han var när de inte var hemma. Det var bara inför mig som han släppte ut sin ilska, bara inför mig som han inte hade några som helst spärrar.
   Allt han gjorde var han tvungen att planera och om inte hans planer gick exakt som han hade tänkt sig fick han sådana raserianfall att det är svårt att föreställa sig. Han skrek, svor, slog i saker, slängde grejer runt sig, hoppade upp och ner. Ja, allt man kan tänka sig förutom att slå mig fysiskt. För mig var raseriutbrotten helt oförklarliga, de kunde komma när som helst utan förvarning. Det är först nu som jag har förstått att det var när saker inte gick enligt hans planer som han blev så arg. Det är inte vanliga planer som att man vill åka till en kompis eller att man ska gå och handla. Nej, han detaljplanerade hela sitt liv. 1 minut att schampoonera håret, en halv för att tvätta ur det, 2 minuter för att torka sig, en halv för att knyta skorna. 5 minuter för att gå till bussen o.s.v. Hela dygnet var planerat. Ni kan ju tänka er hur ofta hans planer inte gick exakt som han hade tänkt sig. Men det var bara när det bara var jag hemma som han visade sin totala frustration och ilska.

När han blev arg gällde det att hålla sig så långt borta det gick. Jag minns otaliga gånger som jag suttit ihopkrupen i min säng, gömt mig i någon garderob eller liknande på övervåningen medans hans raseriutbrott hållit på på nedervåningen. Min skräck var inte av den vanliga sorten, den där att man "bara" blir rädd, utan det var ren och skär dödsångest. Det gjorde ont i kroppen av rädsla och jag letade konstant efter fönster eller liknande för att kunna smita iväg om han skulle gå helt överstyr. Som tur var gjorde han aldrig det, han har aldrig slagit mig. Jag vet att jag satt många kvällar och nätter i min säng och grät för att jag var så rädd. Jag kommer ihåg att jag skrev i min dagbok på rövarspråket. Kommer ni ihåg, det där språket där man sätter ett o vid varje konsonant, t.ex. jojagog = jag. Jag skrev om min rädsla, min fruktan, att jag var så rädd att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. På bokpärmen skrev jag: Om jag dör, så läs den här boken. Jag trodde på fullaste allvar att han skulle slå ihjäl mig. Och hade jag inte hållit mig undan så kunde det lika gärna ha hänt. Men aldrig sa jag någonting till någon om min rädsla, mina föräldrar visste ingenting även om man tycker att de borde ha anat.

Till slut fanns inte rädslan bara där när han blev arg, utan konstant. Jag var alltid på spänn, alltid redo, visste alltid vart jag skulle springa för att ta mig långt bort. Så fort jag hörde minsta lilla ljud hoppade jag till. När mina föräldrar inte var hemma så försökte jag vara hos någon kompis. En gång gick inte det. Så jag spenderade en hel, kall höstkväll och en bit inpå natten på vår altan insvept i ett täcke. Fladdermössen flög precis ovanför huvudet på mig, jag frös och var så rädd att jag var alldeles paralyserad. I flera timmar satt jag så tills jag var helt säker på att han hade gått och lagt sig och somnat. Då gick jag in. Inte för att sova, men då kunde jag unna mig själv lite värme.

Så har hela min uppväxt varit, så har jag levt. Jag skriver inte det här för att få medlidande, utan för att berätta hur livet kan se ut för en liten flicka och det kan också ge förklaringar till hur jag beter mig nu. Jag är fortfarande på spänn, jag blir rädd så fort någon kommer in genom dörren eller gör en oväntad rörelse. Jag är alltid redo.

Puss!