Mitt Alter egos hemligheter

Jag är så trött! Jag har iofs gjort väldigt mycket den här veckan, för att vara mig iaf. Har käkat middag med olika kompisar flera dagar i rad, gått hela dagar i skolan, tränat och haft lite möten. Men det är tråkigt att saker som jag verkligen tycker är roliga, och sånt som jag tycker att livet ska handla om, ska göra mig så trött att jag inte klarar av det.

Samtidigt vet jag ju att det handlar om balans, det där jävla ordet lagom... Jag har en väldigt god förmåga att antingen göra allt eller att göra ingenting. och nu är jag väl lite i en allt fas. Fast allt för mig just nu är ju inte ens det som en frisk människa gör en normal dag. Det är ju bara det att jag vill träffa lite folk istället för att ligga och sova eller titta på tv.

Jaja, skitsamma, det känns som om jag går i cirklar så nu går jag och lägger mig.

puss

Okej, kanske inte så många, haha. Var ute i fredags, det var riktigt kul! Träffade massa människor som jag inte har sett på väldigt länge och många nya vänner också. Men... jag måste jobba med mitt bekräftelsebehov... En kompis jag känner sa att hon ville ligga med en kille jag har legat med, men att hon inte "kunde" för att en av hennes kompisar skulle ut och fika med honom, nån slags liten dejt tror jag. Vad gör jag? Jo, tänker att så fan heller. Inte för att jag vill ha ett förhållande med honom (tror jag), men han ska ändå vilja vara med mig mest av alla. Jag ska fortfarande vara viktigast! Tilläggas kan att jag sa till honom att jag inte var redo att träffa någon. Var iofs snart ett år sedan, så man kan väl ändra sig, men han blev nog rätt sårad tror jag. Iaf så, ibland, när vi båda har varit ute går vi hem tillsammans. Väldigt trevligt, men egentligen inte så fantastiskt sex alls. Han har nog sett lite för mycket porrfilm... ni vet typen. Men! han är sjukt go att sova med, supermysig:) Iaf så berättar för min kompis att jag har legat med honom och "alla" mindre smickrande grejer. Och drar till med det värsta, det jag visste skulle göra att hon inte skulle vilja ha honom... att han har haft sex med en tjej som vi båda "känner" och som min kompis ser ner på. Min kompis är lite märklig ibland: Eftersom den här killen så har legat med killen så har hon liksom dragit ner hans status, eftersom hon inte har så hög status. Jag vet, det är sjukt, men så är hennes resonemang och det vet jag så väl. Så jag utnyttjar det för att han inte ska träffa någon som han kan tycka mer om...

Jag bor i ett kollektiv, och här finns det en kille som jag faktiskt var rätt kär i en period och fortfarande nog är lite svag för. Även om jag inte alls vill vara tillsammans med honom. Och ja, jag har haft sex med honom. Jag låter helt promiskuös, men det är jag faktiskt inte. Iaf, så kom en av hans tjejkompisar ikväll och jag blev jättesårad och ledsen. Och det är inte bra att reagera så starkt på att en kille man känner har tjejkompisar som han umgås med.

Det här är inte ovanligt alls för mig, även om det är en kille som jag verkligen inte har något intresse av och inte kan tänka mig vara tillsammans med så blir jag jättesvartsjuk och ledsen i hjärtat varje gång killen umgås med en tjej, kompis eller date eller flickvän spelar ingen roll. Och det tar så sjukt mycket energi ifrån mig och jag vill inte tappa energi på sånt här. Den vill jag behålla till att göra roliga grejer. Ska till min psykolog imorrn och vi måste nog prata om det här, även om jag helst skulle slippa...

Sov gott! Puss, puss

Inte min dag idag. Förmiddagen var bra, var på föreläsning och tränade sen. Kände mig skitpigg och skulle plugga hela eftermiddagen. Då ringer en av mina bästa vänner och berättar att en av hennes bästa vänner, som jag också har hängt med en del, har fått en hjärnblödning och ligger nersövd i respirator! Vad fan! Vara 23 år gammal och få hjärnblödning, det händer ju inte! och hon hade inte fått nån smäll i huvudet eller nåt utan det bara brast. Fy fan, och dom vet knappt om hon kommer att överleva och hur hon kommer att må om hon gör det. Tänk att vara helt frisk, träna, äta nyttigt, vara glad, rolig, social... och bara pang.. så kanske hela ens liv är över. Det är ju inte sant!

Jag blev såklart jätteledsen. En timme senare pratar jag med en annan kompis. Då har en bekant till oss dött i cancer dagen innan... Hon blev 28 år. Så jävla orättvist, att ha ett ordnat liv, en framtid och sen få cancer. Bara det är ju helt galet. Men att sen få en cancer som nästan inga överlever, jättesnabbt bli jättesjuk och dö! När man har så mycket att se fram emot. Det gör mig så jävla ledsen.

och jag får dåligt samvete. Här är jag, med en helt frisk kropp som visserligen inte är perfekt men den är bra. och så vill jag dö! Det är så orättvist, att människor som inte vill någonting annat än leva dör och jag som är helt frisk fysiskt vill inget hellre än att dö. Vilket slöseri med människor! Visst, nu vill jag leva, men jag har lagt 1,5 år på att bara vilja dö. Jag har spenderat 3 månader på sjukhus med någon som i stort sett alltid finns i min närhet för att jag inte ska göra mig själv illa eller ta livet av mig. Vilket slöseri med tid! Tänk om det är jag som svävar mellan liv och död imorgon, tänk om jag dör när jag sover och så har jag slösat bort 1,5 år på att vilja dö! 1,5 år som jag aldrig får tillbaka, som jag hade kunnat bara njuta av. Men den tiden, och ännu mer, är borta. Helvete!

Jag vet att en depression inte är något som man kan tänka sig ur och att det är en sjukdom lika riktig som cancer eller  vilken fysisk sjukdom som helst. Men jag kan inte låta bli att skämmas, det här är ju fan inte rätt.

Puss, puss! Ta hand om er därute, det tänker jag göra iaf.

Fy fan, jag gillar inte att gå till psykologen. Hon är skitbra, verkligen så mycket bättre än jag trodde en psykolog kunde vara, men alltså fan att sitta där och bli arg och ledsen och inse saker. Inte alltid min grej. Det är väldigt skönt när det är över, mycket skönare än innan, men tiden däremellan är inte rolig.

Till ett helt annat problem... Mitt ex! Jag har inte haft någon som helst kontakt med honom på två år. Vi var tillsammans i ett år och jag var så superkär i honom att jag nästan blir mörkrädd. Han är 10 år äldre så jag vet inte om det var bästa kombinationen när man själv var tjugo. för vissa kanske, men inte mellan oss. Iaf så hade jag lång tid efteråt verkligen känslor för honom och än idag så jämför jag alla killar med honom. Herregud, jag har inte dejtat nån sen vi gjorde slut! Det låter ju lite galet faktiskt när jag ser det så här. Iaf, så har han tagit kontakt med mig (Facebook, vad annars? Facebook är bra men har fan fört med sig mycket dåligt också...), verkligen bara på ett trevligt och neutralt sätt. Frågat lite om vad jag gör nu och lite småskämt. Inget mer, men jag vet ju inte vad han vill! Varför gör han det?! Och framförallt, vad fan vill jag??!! Jag kan säga att om jag fick välja mellan honom och en annan kille jag har lärt känna, så skulle jag ta den andra killen (vilket inte är aktuellt för vi är bara bra vänner och han vill inte mer än så. As...). Det är ju inte en optimal start för en kontakt.. Men samtidigt vet jag att skulle jag och mitt ex umgås så skulle jag bara vilja vara honom och ingen annan. 

Helvete, saker komplicerar sig så jävligt på nåt sätt. Dessutom är jag sexuellt frustrerad. Jag slutade med efexor för 2,5 vecka sedan och jävlar vad min sexdrift sköt i höjden. Nästan så att det är lite komiskt och rätt överdrivet. Men jag har ju knappt haft någon sexdrift alls på två år så nu tar väl kroppen igen lite:)  och hellre lite mycket sexdrift än ingen alls!

Puss, puss! 

Efter ett par månader av total avsaknad av aktivitet på den här fronten känner jag helt plötsligt att jag vill skriva. Massor!:) Jag har nog behov att skriva av mig när saker är jobbiga, när det går rätt bra så finns inte behovet. Men nu är det skärpning! 

Men ojojoj, vad har hänt egentligen? Väldigt mycket och väldigt lite. För första gången på så många år är inte självmord första alternativet när saker blir jobbiga. Självklart finns det nån skugga runtomkring mig, men det är ingenting jag vill eller längtar efter.

Snabb recap: jag klarade mina tentor, har klarat av att gå till skolan, har bytt ut efexor mot voxra (så mycket bättre!) och börjat träna regelbundet. Det där med träning är roligt, det var längesedan det bara gick av sig självt att gå till gymmet. Och det behövs... har gått upp mer än 15 kg efter att jag började med alla mina olika mediciner och jag är sjukt trött på det. Det är väl ett bra tecken? att man bryr sig om sitt yttre? t.ex. behöver jag inte tvinga mig att duscha var tredja dag längre...

Men fan vad jag är trött på min familj. Ja, inte min lillebror (verkligen inte, han är min ögonsten) och egentligen inte min pappa heller. Men mamma.. och min bror... och hans sambo... Jag och min psykolog har pratat rätt mycket om att man ger sig själv ett värde genom vad man presterar och det är ju nåt som är riktigt djupt rotat i mig. och det är faan inte bra!

Var hemma över påsken och mamma skjutsade mig till tågstationen och vi pratade om min lillebror som är jävligt smart men sjukt lat. Jag: Men han är ju väldigt snäll. Mamma: Ja, men vi är också väldigt snälla mot honom. Jag: Ja, det hoppas jag... Mamma: Men man får ju se upp för annars blir snällheten kravlös. Jag: Men det ska den ju vara. Mamma: tystnad.

Fan, där insåg jag var jag har fått mina tankar ifrån. Att man måste uppfylla vissa krav för att ens föräldrar (mamma) ska vara snäll mot en. Kravlös kärlek är ingenting för min mamma... Helt allvarligt, ska man skaffa barn om man anser att ens barn hela tiden är skyldiga en någonting? Okej, nu är jag jävligt bitter, men ibland måste man ju få vara det också.

Jag har på allvar lekt med tanken att bara bryta kontakten helt med hela familjen förutom min lillebror. och jag vill ju träffa min pappa också. Fan. Men tänk vad skönt. Bara anmäla min bror för sexuella övergrepp och sen klippa alla band och slippa vända sig om. En utopi? Japp, men lockande.

Puss, Puss