Sjukgymnast, psykolog och framförallt plugg!
Nu har tentaplugget dragit igång på riktigt och jag fattar inte hur jag ska hinna med. Som vanligt då... Det suger att ha skitdålig koncentrationsförmåga och på panikångestanfall av att sitta i ett tyst, ensamt rum. Men ganska snart är det slut:)
Var hos min sjukgymnast idag, gjorde några avslappningsövningar och på något sätt så lyckas jag alltid somna. Men gött var det!
Lika gött var det inte hos psykologen, framförallt efteråt. Jag hatar känslan när man har suttit där en timme och faktiskt kunnat se ett mönster eller få en "insikt" men att man inte kan känna sig riktigt berörd. Då vet man att det kommer efteråt istället! Min psykolog är alldeles för bra för att jag ska gå på ett möte utan att jag känner av det på ett eller annat sätt. I slutändan tror jag att det är bra, men fram tills dess är det satans tungt emellanåt.
Har suttit några timmar nu med ordentlig hjärtklappning och ilska! Ilska för att jag har levt mitt liv enbart för andras skull. Jag har inte kunnat säga ifrån, för då skulle de kanske bli ledsna. Man ändrar inte sånt beteende på en dag, det är ju så här jag har blivit uppfostrad. Om man på något sätt gör mamma ledsen, besviken eller påverkar henne negativt så blir man ensam.
Fan vad ensamhet är ett effektivt straff för ett barn, det finns ingenting man kan peka på, men budskapet framgår lika starkt som att man skulle bli fysiskt misshandlad.
Puss
Var hos min sjukgymnast idag, gjorde några avslappningsövningar och på något sätt så lyckas jag alltid somna. Men gött var det!
Lika gött var det inte hos psykologen, framförallt efteråt. Jag hatar känslan när man har suttit där en timme och faktiskt kunnat se ett mönster eller få en "insikt" men att man inte kan känna sig riktigt berörd. Då vet man att det kommer efteråt istället! Min psykolog är alldeles för bra för att jag ska gå på ett möte utan att jag känner av det på ett eller annat sätt. I slutändan tror jag att det är bra, men fram tills dess är det satans tungt emellanåt.
Har suttit några timmar nu med ordentlig hjärtklappning och ilska! Ilska för att jag har levt mitt liv enbart för andras skull. Jag har inte kunnat säga ifrån, för då skulle de kanske bli ledsna. Man ändrar inte sånt beteende på en dag, det är ju så här jag har blivit uppfostrad. Om man på något sätt gör mamma ledsen, besviken eller påverkar henne negativt så blir man ensam.
Fan vad ensamhet är ett effektivt straff för ett barn, det finns ingenting man kan peka på, men budskapet framgår lika starkt som att man skulle bli fysiskt misshandlad.
Puss
Kommentarer
Trackback
