Mitt Alter egos hemligheter

Jag har en vän som alltid har en massa kul planer. Hon binder upp mig och alla andra veckor i förväg och även om man egentligen inte vill eller pallar så tänker man, att nu måste jag ställa upp. Så, i sista sekund - ofta när man redan har gått utanför dörren, så ställer hon in. Neej, jag orkar inte, jag känner mig så sunkig/trött/inte på humör. Men om man någon gång inte kan utan har andra planer, hur obetydliga de än är, så får hon panik och MÅSTE vara med. 

Så många gånger har jag köpt det, men faan vad jag är trött på det nu.

Var ute med en god vän, A, idag och vår gemensamma "vän" skulle möta upp oss. Men, redan försenad utan att ha hört av sig, så ringer A upp henne då är hon inte ens intresserad av att komma. Nej, för hon känner sig ju så sunkig. Och det är hon som har tjatat om det här i veckor!

Så både jag och A är riktigt trötta på det här och pratar lite om det. Så säger A, att man kan ju ändå förstå henne, för hon har ju blivit övergiven av sin pappa när hon var yngre och hon fick ta ansvar för sin mamma. Och hennes mamma överförde sina känslor på henne istället för på pappan. Bla, bla, bla.

Kan man ursäkta vad som helst med en taskig upplevelse?

Så sa jag, alltså, jag har varit med om mycket skit i livet, men jag skulle aldrig bete mig så.
- Men, alltså, det är ju skillnad på skit och skit. Du blev ju inte direkt övergiven av din pappa när du var sex år...

- Men du vet ju ingenting om vad jag har varit med om.
- Nej, men dina föräldrar lever ju faktiskt ihop och det gör inte hennes.

Och jag vill så gärna berätta för A om min skit. Tänk om jag hade sagt; nej, men jag blev våldtagen av min storebror för första gången när jag var fyra och fler gånger efter det. Min mamma kom på oss, men hon gjorde aldrig nånting åt det, för det var ju viktigare hur familjen såg ut utåt. Min pappa visste också, men han sa inte heller någonting för han litade blint på att mamma alltid hade rätt (och så slapp han ju att ta ansvar).

Att när jag berättade för dem om min storebror (nästan 20 år senare!) säger mamma: Ja, att det har hänt, det visste vi ju redan. Och inget mer, jag har aldrig fått ett förlåt, aldrig sett min mamma gråta minsta lilla trots att jag har storlipat. Efter att jag hade berättat så reste jag mig och gick till hennes stol, hon satt alltså inte ens i tresits soffan där jag satt helt ensam. Inte ens när jag några veckor senare sa att jag älskade dem båda (ingenting som tidigare har sagts i min familj) och att jag aldrig skulle vilja göra dem ledsna så sa hon nånting, hon sa bara "Ja".

I nästan 20 år har jag gått runt och känt att jag inte har kunnat berätta någonting för att det skulle krossa mina föräldrar - och så visste de redan!

Undrar vad A hade sagt då. Men jag vågade ju inte säga nånting ändå, så jag får ju aldrig veta.

Man behöver inte vara en perfekt vän, men man ska vara medveten om ens vänners värde, för till slut så kanske de inte finns kvar. Om man hela tiden ignorerar några av sina bästa vänner - efter att ha bundit upp dem i veckor, så är det inte längre okej. Visst, jag kan säkert tolka det här på något fint, psykologiskt sätt:

Ex. hon binder upp sina nära och kära för att i sista stund svika dem, så som hennes pappa har gjort hela hennes liv. Genom att upprepa historien försöker hon också att förändra den.
Klassiskt.

Men fan vad det är svårt att acceptera ett beteende när man är den som blir sviken varenda gång. Det är ju inte som att det är något lätt ämne för mig heller. Min största rädsla här i livet (har jag förstått efter två års terapi) är att öppna mig fullständigt för någon för då kommer ju den personen att utnyttja det eller svika mitt förtroende på något sätt. Och hon sviker mitt förtroende varenda gång - hon är ju en av mina närmaste vänner och hon kan inten hålla ett så här enkelt ord.

Om man inte är beredd att ta itu med beteenden som helt klart inte är bra (hon har aldrig haft ett förhållande, alltså inte ens dejtat och hennes vänner håller helt klart på att tröttna på henne) så vet inte jag hur stort tålamod jag har, jag är ju själv en lätt måltavla för människor som utnyttjar ens känslighet och goda vilja.
   Det är alltså inte så att ingen tidigare har påpekat att hon borde söka hjälp, de flesta som känner henne hyfsat väl har redan föreslagit det.

Jag förväntar mig inte att någon ska ursäkta mitt beteende så jag ursäktar inte heller någon annans! Förståelse är något helt annat, hon har all min förståelse och om hon eller någon annan ber mig om hjälp så gör jag allt jag kan och lite mer. Men ibland behöver man krascha rejält för att inse att en förändring krävs, och utan vänner kraschar man rätt fort.

Skönt att få ur mig min ilska, det var välbehövligt och har grott under månader utan att jag har kunnat sätta fingret på det.

PUSS!