Påsklov=:) ?
Oavsett så kommer det inte att bli helt lätt, men samtidigt vill jag av någon anledning upprätthålla något slags sken. Fast jag vet inte riktigt varför, jag orkar nog helt enkelt inte ta i något som jag inte ens själv förstår eller har accepterat.
Det har varit svårt för mig att skriva den senaste veckan, även där är det nog för att jag inte vet vad som händer i min kropp och i min skalle. Jag vet att nånting är på gång, men jag vet inte vad eftersom jag inte kommer ihåg vad jag och min psykolog har pratat om. Det slår aldrig fel, jag kan beskriva det i stora drag men jag kan inte sammanfatta vad vi kom fram till, eller vad jag tyckte var jobbigt.
Glad påsk iaf, hoppas påskharen kommer med mycket godis:)
Puss!
Vin, jäger och öl
Jag hade jättemånga tillfällen att prata om när jag fick "elchocker" som behandling för mina depressioner (alltså ECT). Tänk vad det hade tillfört diskussionen.
Orsaken till att jag tänker på det är att jag har blivit mycket mer restriktiv med vilka som jag berättar någonting om mitt psyke för överhuvudtaget. På ett sätt vill jag att mina åsikter och tankar ska accepteras som en "normalt" tänkande individ. Å andra sidan har jag sett så himla mycket och fått så många erfarenheter som jag gärna vill berätta om för att ge lite perspektiv åt trångsyntheten.
Men hur fan gör man det utan att lämna ut sig själv totalt? Eller är det det som krävs?
Puss!
med.kand here I come!
En liten irriterad avslutning: någon har snott nästan all min påskmust. Jag köpte 1,5 l igår och drack två glas och nu finns det max ett enda, litet futtigt glas kvar. Pissmänniska!
Men puss på er!
Lagat mat och köpt påskmust:)
Även om jag är sliten som få efter helgens festande så lagade jag riktigt god mat idag. Mmmm, jag älskar flygande jakob så det blev det. Allt för att få mig själv på bra humör.
Jag tror att jag har insett lite varför jag aldrig har sagt emot andra människor tidigare - man blir ju skitarg! Människor beter sig ju som ***hål ibland och det har jag nog aldrig förstått innan, för jag har ju accepterat allas beteende. Det gör jag inte längre och jag blir arg. Men jag har inte kommit så långt att jag kan säga ifrån ordentligt, jag småtestar bara litegrann nu:)
Som tur är ska jag till min psykolog på onsdag, annars hade jag väl fått ett riktigt jävla utbrott inom en snar framtid. Det kanske jag får ändå, haha.
Nu ska jag äta lite mörk choklad och hälla upp ett glas påskmust till:)
Puss!
Alkoholstopp ett tag
Men nu räcker det. Tror inte heller att det är helt bra för mig, med tanke på att jag inte är så stabil för tillfället. Igår kom min dödslängtan tillbaka med full kraft. Men jag har lärt mig att ignorera det på något sätt. Ibland funkar det, ibland inte. Inatt funkade det utmärkt.
Nu ska jag dricka kaffe med min absolut bästa vän och beklaga mig lite över alla idioter runt omkring mig.
Puss!
Trygghet, du fattas mig
Jag vet inte varför jag inte har hamnat i en klass där det iaf finns någon som har samma inställning till livet som jag har. Iaf någon att anförtro sig åt utan att allt hamnar hos andra. Jag är så trött på att inte kunna lita på någon. Och framförallt att de jag kan lita på inte finns i min närhet, eller att jag inte har möjlighet att träffa dem så ofta. Ibland bara en gång i månaden. Visst, det är upp till mig såklart att se till att träffas oftare, men när man inte orkar, inte hinner och inte kan - vad fan ska man göra?
Jag saknar min gamla klass nåt otroligt. Verkligen inte för att alla var perfekta, men för att där var vi fem, sex stycken som var vänner - på riktigt. Inte bara, "åh, jag älskar dig så himla mycket" dravlet som man bara säger för att man själv vill ha bekräftelse tillbaks.
Utan en förståelse och en tolerans för varandra utan att man hela tiden behövde förklara.
Och jag har ingen hemma som står bara på min sida i den här konstanta dragkampen (som snart kommer att kulminera i ett stort bråk), som singel ska man alltid klara allt själv.
JAG ORKAR INTE MER!
Fast jag vill ju orka. Det är en jävla rävsax som tål att tänkas på.
Puss!
Ut ikväll
Oavsett, eftersom min sömn är helt fucked up så har jag sovit ca 5 timmar på två dygn så det kommer att bli lagom nyktert och tidig hemgång.
Puss!
Varför är det så svårt att inte skämmas och när är det dags att säga stopp?
Så många gånger har jag köpt det, men faan vad jag är trött på det nu.
Var ute med en god vän, A, idag och vår gemensamma "vän" skulle möta upp oss. Men, redan försenad utan att ha hört av sig, så ringer A upp henne då är hon inte ens intresserad av att komma. Nej, för hon känner sig ju så sunkig. Och det är hon som har tjatat om det här i veckor!
Så både jag och A är riktigt trötta på det här och pratar lite om det. Så säger A, att man kan ju ändå förstå henne, för hon har ju blivit övergiven av sin pappa när hon var yngre och hon fick ta ansvar för sin mamma. Och hennes mamma överförde sina känslor på henne istället för på pappan. Bla, bla, bla.
Kan man ursäkta vad som helst med en taskig upplevelse?
Så sa jag, alltså, jag har varit med om mycket skit i livet, men jag skulle aldrig bete mig så.
- Men, alltså, det är ju skillnad på skit och skit. Du blev ju inte direkt övergiven av din pappa när du var sex år...
- Men du vet ju ingenting om vad jag har varit med om.
- Nej, men dina föräldrar lever ju faktiskt ihop och det gör inte hennes.
Och jag vill så gärna berätta för A om min skit. Tänk om jag hade sagt; nej, men jag blev våldtagen av min storebror för första gången när jag var fyra och fler gånger efter det. Min mamma kom på oss, men hon gjorde aldrig nånting åt det, för det var ju viktigare hur familjen såg ut utåt. Min pappa visste också, men han sa inte heller någonting för han litade blint på att mamma alltid hade rätt (och så slapp han ju att ta ansvar).
Att när jag berättade för dem om min storebror (nästan 20 år senare!) säger mamma: Ja, att det har hänt, det visste vi ju redan. Och inget mer, jag har aldrig fått ett förlåt, aldrig sett min mamma gråta minsta lilla trots att jag har storlipat. Efter att jag hade berättat så reste jag mig och gick till hennes stol, hon satt alltså inte ens i tresits soffan där jag satt helt ensam. Inte ens när jag några veckor senare sa att jag älskade dem båda (ingenting som tidigare har sagts i min familj) och att jag aldrig skulle vilja göra dem ledsna så sa hon nånting, hon sa bara "Ja".
I nästan 20 år har jag gått runt och känt att jag inte har kunnat berätta någonting för att det skulle krossa mina föräldrar - och så visste de redan!
Undrar vad A hade sagt då. Men jag vågade ju inte säga nånting ändå, så jag får ju aldrig veta.
Man behöver inte vara en perfekt vän, men man ska vara medveten om ens vänners värde, för till slut så kanske de inte finns kvar. Om man hela tiden ignorerar några av sina bästa vänner - efter att ha bundit upp dem i veckor, så är det inte längre okej. Visst, jag kan säkert tolka det här på något fint, psykologiskt sätt:
Ex. hon binder upp sina nära och kära för att i sista stund svika dem, så som hennes pappa har gjort hela hennes liv. Genom att upprepa historien försöker hon också att förändra den.
Klassiskt.
Men fan vad det är svårt att acceptera ett beteende när man är den som blir sviken varenda gång. Det är ju inte som att det är något lätt ämne för mig heller. Min största rädsla här i livet (har jag förstått efter två års terapi) är att öppna mig fullständigt för någon för då kommer ju den personen att utnyttja det eller svika mitt förtroende på något sätt. Och hon sviker mitt förtroende varenda gång - hon är ju en av mina närmaste vänner och hon kan inten hålla ett så här enkelt ord.
Om man inte är beredd att ta itu med beteenden som helt klart inte är bra (hon har aldrig haft ett förhållande, alltså inte ens dejtat och hennes vänner håller helt klart på att tröttna på henne) så vet inte jag hur stort tålamod jag har, jag är ju själv en lätt måltavla för människor som utnyttjar ens känslighet och goda vilja.
Det är alltså inte så att ingen tidigare har påpekat att hon borde söka hjälp, de flesta som känner henne hyfsat väl har redan föreslagit det.
Jag förväntar mig inte att någon ska ursäkta mitt beteende så jag ursäktar inte heller någon annans! Förståelse är något helt annat, hon har all min förståelse och om hon eller någon annan ber mig om hjälp så gör jag allt jag kan och lite mer. Men ibland behöver man krascha rejält för att inse att en förändring krävs, och utan vänner kraschar man rätt fort.
Skönt att få ur mig min ilska, det var välbehövligt och har grott under månader utan att jag har kunnat sätta fingret på det.
PUSS!
Jag har ju läggtider som en femåring
Jag har insett vad som krävs för att jag inte ska känna av så mycket av mina sömnmediciner. Ta dom klockan sex på kvällen. Så måste jag gå och lägga mig klockan sju. Jag känner mig väldigt mycket som en vuxen människa. Jag har inga aktiviteter på em/kvällarna.
Om det inte är utgång såklart, då dricker jag ju alkohol och då somnar jag av det. Men jag kan ju inte dricka bara ett glas, för det somnar jag inte på och då kan jag inte ta mina sömnmediciner. Så det får bli redig fylla eller totalnyktert.
Fan vad jag är bitter just nu.
Puss!
Magkatarr eller liknande kanske?
Pratade med en kompis idag som har haft jättemycket problem med sin mage för det känns som att det ständigt "saknas" nånting i matstrupen och att jag måste äta konstant, annars står jag inte ut. Hon sa att det lät som magkatarr. Det skulle kunna vara en förklaring till att jag äter var femte minut, i förrgår åt jag nästan ett kilo lösgodis på ett dygn. Jag är inte pinnsmal, men jag är hyfsat normalstor och så mycket godis kan inte ens jag klämma i mig. Tills nu då. Även om min vikt verkligen inte är det viktigaste just nu så vill jag ju inte gå upp alldeles för mycket heller. Får ringa vårdcentralen på måndag om det inte blir bättre i helgen.
Idag har det känts hela dagen som att jag håller på att få totalpanik och ska spåra ur på något sätt. Jag kan inte riktigt gråta heller, så det är som att inga känslor kommer ut, dom bara sväller inuti mig och till slut känns det som att min kropp är alldeles för liten för alla mina känslor. Undrar om det blir nån sömn inatt.
Ibland hatar jag terapi.
Puss
Sjukgymnast, psykolog och framförallt plugg!
Var hos min sjukgymnast idag, gjorde några avslappningsövningar och på något sätt så lyckas jag alltid somna. Men gött var det!
Lika gött var det inte hos psykologen, framförallt efteråt. Jag hatar känslan när man har suttit där en timme och faktiskt kunnat se ett mönster eller få en "insikt" men att man inte kan känna sig riktigt berörd. Då vet man att det kommer efteråt istället! Min psykolog är alldeles för bra för att jag ska gå på ett möte utan att jag känner av det på ett eller annat sätt. I slutändan tror jag att det är bra, men fram tills dess är det satans tungt emellanåt.
Har suttit några timmar nu med ordentlig hjärtklappning och ilska! Ilska för att jag har levt mitt liv enbart för andras skull. Jag har inte kunnat säga ifrån, för då skulle de kanske bli ledsna. Man ändrar inte sånt beteende på en dag, det är ju så här jag har blivit uppfostrad. Om man på något sätt gör mamma ledsen, besviken eller påverkar henne negativt så blir man ensam.
Fan vad ensamhet är ett effektivt straff för ett barn, det finns ingenting man kan peka på, men budskapet framgår lika starkt som att man skulle bli fysiskt misshandlad.
Puss
Jag och min mage kommer inte riktigt överens...
Mina fantastiska, inte beroendeframkallande piller går har slutat funka! Jävla skit, nu har det gått flera år sedan jag blev sjuk och jag kan fortfarande inte sova som normala människor. Ska sömnen aldrig bli bra eller? Jag hoppas hela tiden på när jag blir bra, då... ska allt underbart helt plötsligt ske, jag ska gå ner mina kilon (som jag gick upp av medicinerna), kunna sova, ha massor med energi och orka gör allt det där roliga som jag vill göra.
Nu har jag insett att det funkar nog inte så.
Men nåt måste man ju få hoppas på!
Puss
Jag får skylla mig själv
Jag har lärt mig någonting nytt (eller gammalt?) idag. Om något går bra ska man aldrig, aldrig säga det högt. Eftermiddagen har bestått av ångest. Jävla skit.
Fick precis feedback av min lärare på en reflexion jag har skrivit och det jävliga är att han är insiktsfull. Jag gillar inte när folk kan läsa mig. Det är samma sak som när man inte vill att någon ska tycka synd om en utan att man tillåter det..
Så nu måste jag komponera ihop ett minst lika insiktsfullt mail tillbaka. Upp till kamp!:)
Puss
Plugg, plugg, plugg
Kom på imorse att än så länge har jag haft två på varandra följande ångestfria dagar. Men det känns inte helt rätt med tanke på vad jag går igenom i min terapi just nu. Det är nog mycket som är blockerat för tillfället, men helt ärligt så tänker jag inte försöka ändra på det. Kan man inte få ha några ångestfria dagar oavsett orsak? Jo!!
puss
Nykter igen:)
Försökte kolla på melodifestivalen, men det gick bara inte! Jag vet att det finns jättemånga som verkligen gillar dom där låtarna och hela schlagergrejen men jag fattar det inte. Faktiskt.
Nu ska jag gå å lägga mig.
Puss
Fylleinlägg? Javisst!
Hmm...
Jag hatar sådana killar, ändå måste jag säga att hans parfym (som fortfarande finns kvar på mig) luktar sjukt gott!!
Vad fan är det här egentligen?? Jag försöker alltid vara fair mot andra och så träffar jag såna här killar!!
Skit samma, nu ska jag sova. Puss!
Teknik? Nej tack
Sitter och ska skriva en reflexion. Oj, vad svårt det är när man är arg och ledsen över annat. All ilska spiller över och jag märker själv att jag orimligt kritisk och bitsk. Men nu är det svårt att hålla känslorna inom mig själv eller bara inom rimliga gränser.
Jag vill bara inte att någon i min närhet ska få oförtjänt mycket skit för att jag går igenom något som dom inte ens har en aning om att jag gör. Å andra sidan pratar min psykolog alltid om att jag tror att jag är elak mot människor trots att dom oftast inte ens märker något.
Jaja, ibland är det svårt att avgöra vad som är vad men jag flyter med och hoppas att det funkar:)
Puss
Vad hände egentligen med idioten?
Nåt som jag har svårast för är att säga ifrån till människor som inte är främlingar. Han kom hem till mig ett par veckor senare utan att höra av sig innan och ringde på min dörr och telefon hur länge som helst tills jag öppnade. Han var inte bara full om man säger så. Förutom alkohol hade han nog rökt på rätt mycket, dragit i sig en fin liten mix och tagit en eller flera tabletter.
Att han stod på benen var ett jävla under.
Men det gjorde inte jag mer än nån minut. Det var inte så att jag inte ville ligga med honom, det var bara det att jag inte ville det på samma sätt som honom - jag gillar inte porrfilmernas sätt att ha analsex, bli hotad och inknuffad i garderober och kakelväggar. Samtidigt fanns det inte en chans att säga nej, han var förbannad som han var (precis lika arg som min bror kan bli, fast han behöver inte knarka för det).
Efter två-tre timmar gick han hem lika förbannad som när han kom. När jag vaknade dagen efter hade jag sex blåmärken på överkroppen, framförallt på armarna. Jag ringde och sa till min kompis: Nu ska du få höra en sjukt rolig historia. Jag tyckte alltså att det var ROLIGT på riktigt, jag satt och skrattade i telefonen. Tills min kompis sa att det där låter inte alls särskilt kul.
Polisanmälde jag honom?
Nej, jag ville ju bara ha en ursäkt.
Har jag fått det?
Nej!
Puss
Dagboksanteckningar
Dessutom var jag hos min psykolog idag och för första gången på över två år insåg jag på riktigt hur lågt jag tänker om mig själv, hur hårt det har inprintats att jag inte har något värde. Inte konstigt att man inte berättar för någon om dåliga saker man är med om, om inte jag är värd något - varför skulle mina berättelser vara det?
Dom här två sakerna tillsammans gjorde att jag bestämde mig för att bloggen från och med nu är min dagbok och dessutom att här ska det berättas, om små och stora saker. Nånstans inser jag att jag aldrig berättar något som känns för andra (framförallt jobbiga saker) och det får vara slut med det. Nu måste jag stå upp för mig. Annars kommer jag aldrig att få ett liv på riktigt med närhet och kärlek och det är ju det jag vill - mer än något annat.
Mycket har hänt sen sist (nästan ett år) och mer kommer, men nu har min sömnmedicin kickat in och då blir allt så rörigt (iaf mer än vad det brukar vara, haha!)
Puss på er alla
Respekt - är det något man förtjänar, eller är det något vissa människor bara får?
För ett år sen följde en kille med mig hem som är bästa kompis med en kille i mitt kollektiv. Det var samma dag som jag flyttade in och jag tyckte det var lite kul. Vi hade inte sex, men rätt mycket hångel. Dagen efter frågade han efter mitt nummer och jag sa att han väldigt gärna fick mitt nummer, men att jag var i en period där jag inte kunde träffa någon. Ja, han blev nog rätt sårad men vad skulle jag göra? det var för fan en månad innan jag fick akut-ect, så att inleda ett förhållande med någon var ju uteslutet med tanke på hur jag mådde.
Iaf, så har vi träffats några gånger (4) under våren, helt klart bara som kk, han har kommit hit mitt i natten och vi har haft sex och han har sovit över och sen har han gått på morgonen. Men varje gång vi har träffats har jag fått väldigt mycket komplimanger, han har sagt att han verkligen har längtat efter det här och varit världens mysigaste när vi har sovit tillsammans. Trots det måste jag erkänna att jag faktiskt inte har haft några känslor för honom.
Men senaste gången kände jag att jag hade varit väldigt otrevlig, eller iaf kort, mot honom och hade dåligt samvete för det. Så jag messade honom och bad om ursäkt och frågade om jag fick bjuda på en öl som kompensation. Min tanke var ju inte då att jag skulle bara köpa en öl åt honom utan att vi kunde sitta ner och prata lite, om inte annat som kompisar och för att jag ville veta om det här är en kille att lita på. Och han tyckte att det var en bra idé.
Jag messade honom för några dagar sedan och sa vilken dag vi skulle dricka öl och när. Inget svar överhuvudtaget. Jag tänkte att han kanske skulle höra av sig och antingen säga ja, låter skitbra eller det är nog ingen bra idé. Men inte ett jävla pip. Så idag, kommer en tjej som också bor i kollektivet och berättar för mig att han dejtar en tjej sen en tid tillbaka! Alltså, en tjej som han träffade innan vi bestämde att vi skulle dricka öl, en tjej som han träffade innan han var hos mig och hade sex!
Vad ända in i helvete har jag gjort för att förtjäna att han inte berättar det för mig? Vad är det som gör att han tror att han har rätt att inte överhuvudtaget höra av sig till mig? För två av hans bästa kompisar bor tillsammans med mig, han vet att vi kommer att ses. Oavsett så tycker jag att jag har förtjänat bättre. Även om det var jag som sa att jag inte var redo att träffa någon så var jag ju ärlig om det ända från början. Vad tror han? Att han kan dejta den här bruden och ligga med mig samtidigt? Eller hade han bara tänkt att om man låtsas som att en problem inte finns så försvinner det av sig självt??
Det här liknar alla mina tidigare förhållanden, och det skrämmer mig. Jag är inte ens kär i den här killen, jag vill inte vara tillsammans med honom men om man ligger med varandra, har man inte rätt att få lite respekt i gengäld? Tydligen inte, inte ens mitt förhållande i över ett år med en tio år äldre kille slutade i att han kunde visa respekt för mig, vad är det jag saknar?!!
puss!
