Vem har bestämt att livet är det enda rätta?
Den här texten skrev jag i januari:
Varför gör jag det här? Kommer jag bara att må sämre av det? Kanske måste jag göra det för att till slut få upp huvudet ovanför vattenytan.
Min bästa vän har flyttat hit, det är så skönt. Hon är så klok och utan henne vet jag inte var jag hade varit idag, antagligen i jorden. Tyvärr. Vi åt middag med hennes korridorskompisar. Det var jättetrevligt, men det är så dubbelt. Samtidigt som ena hjärnhalvan hade jättekul så var det som att den andra halvan bara kunde tänka på att ta livet av sig; strypa sig, hänga sig eller hoppa - ingenting är omöjligt för mig. Skrämmande. Det enda jag kunde tänka på var hur skönt det skulle vara att få dö. Men det är inte bara det att det är skönt, det är som att jag dras mot det, som att det är mitt förutbestämda öde. På något konstigt sätt längtar jag efter det samtidigt som det skrämmer skiten ur mig. Inte för att jag är rädd för att dö, utan för att man inte "ska". Det är framförallt det som gör att jag inte gör det - jag, den duktiga flickan. Samtidigt så måste jag ju någonstans längst in vilja leva. Det är bara det att när ingenting kan glädja en, sådant som har gjort det innan, som man vet att man borde bli glad av, så vet man inte vad man har kvar att leva för.
Människor säger, men tänk på dina nära och kära. Visst, en del skulle väl bli ledsna, men samtidigt, alla ska vi ju dö och om tio år, vem kommer att sörja mig då? Min bästa vän kommer aldrig att förlåta mig och min lillebror kommer att bli förstörd, men förutom dem. Vem? Vem är det som har bestämt att det är så viktigt att leva?
PUSS!
Varför gör jag det här? Kommer jag bara att må sämre av det? Kanske måste jag göra det för att till slut få upp huvudet ovanför vattenytan.
Min bästa vän har flyttat hit, det är så skönt. Hon är så klok och utan henne vet jag inte var jag hade varit idag, antagligen i jorden. Tyvärr. Vi åt middag med hennes korridorskompisar. Det var jättetrevligt, men det är så dubbelt. Samtidigt som ena hjärnhalvan hade jättekul så var det som att den andra halvan bara kunde tänka på att ta livet av sig; strypa sig, hänga sig eller hoppa - ingenting är omöjligt för mig. Skrämmande. Det enda jag kunde tänka på var hur skönt det skulle vara att få dö. Men det är inte bara det att det är skönt, det är som att jag dras mot det, som att det är mitt förutbestämda öde. På något konstigt sätt längtar jag efter det samtidigt som det skrämmer skiten ur mig. Inte för att jag är rädd för att dö, utan för att man inte "ska". Det är framförallt det som gör att jag inte gör det - jag, den duktiga flickan. Samtidigt så måste jag ju någonstans längst in vilja leva. Det är bara det att när ingenting kan glädja en, sådant som har gjort det innan, som man vet att man borde bli glad av, så vet man inte vad man har kvar att leva för.
Människor säger, men tänk på dina nära och kära. Visst, en del skulle väl bli ledsna, men samtidigt, alla ska vi ju dö och om tio år, vem kommer att sörja mig då? Min bästa vän kommer aldrig att förlåta mig och min lillebror kommer att bli förstörd, men förutom dem. Vem? Vem är det som har bestämt att det är så viktigt att leva?
PUSS!
Kommentarer
Trackback
