Mitt Alter egos hemligheter

Den här texten är i stort sett den jag skrev på min dator, för bara mig själv, förutom vissa ändringar för att ingen ska veta vem jag eller någon annan som jag nämner är:

Min storebror är tio år äldre än mig. Han är en väldigt speciell person, har alltid haft svårt för förändringar. Om jag säger att han är oflexibel är jag snäll. Så fort han känner sig minsta stressad blir han fullständigt galen, skriker och slår på saker (dock aldrig på personer, den credden ger jag honom). Han har aldrig fått någon diagnos, men att gissa på att han har en lätt Aspergers är inte helt otroligt. Därför känner jag att jag inte bara kan skylla på att han är dum i huvudet, utan han har ett syndrom som iaf har påverkat hans handlingar. MEN! Det finns många människor med Aspergers som inte har betett sig som min storebror! Aspergers är inte liktydigt med det som han har utsatt mig för, det är viktigt att förstå!

Det finns inget bra sätt att skriva det här på så det är lika bra att gå rakt på sak. Incest är aldrig ett lätt ämne.

När jag var liten blev jag sexuellt utnyttjad av min storebror. Jag var inte gammal, bara 3-4 år. Om man har svårt för sånt här kan man ignorera det som jag skriver nedanför, men jag är inte mycket för att hymla med vad som har hänt. Ska man göra nåt så ska man göra det ordentligt.

Jag har, än så länge, bara ett minne från när min storebror utnyttjade mig. Våra föräldrar var inte hemma, utan min storebror passade mig, för de skulle iväg på någonting. Det var i början av kvällen. Vi brottades på mammas och pappas säng, de har en dubbelsäng. Jag kom ihåg att överkastet var grönt och vitt, rutmönstrat. Och det var en helt vanlig brottningsmatch, så där syskon emellan. Det var roligt. Helt plötsligt satte han handen mellan mina ben och tryckte sitt ena finger mot min klitoris och sa: Är det skönt? Och det var det, jag menar om någon, oavsett vem, trycker på ens klitoris så är det skönt!

Jag skäms för att jag tyckte att det var skönt och jag börjar känna mer och mer att jag skäms för att jag nickade. Jag sa inte Ja, men när han frågade om det var skönt så nickade jag. Efter det är det alldeles svart, det är som att det inte finns i mitt huvud, jag kan inte, hur mycket jag än tänker på det, få fram det. Och kanske är det meningen. Jag hade, antagligen, inte varit den ändå hyfsat välanpassade människa jag är om min hjärna inte hade trängt bort det här. Då hade jag på allvar blivit galen, det är det ingen tvekan om. Men jag kommer ihåg efteråt. Jag kommer ihåg att vi sprang med toalettpapper för att försöka torka bort hans spermiefläckar på mammas lakan. Allt försvann inte, det var fortfarande våta fläckar när vi var klara, men jag antar att de hade torkat tills mamma och pappa kom hem. Eller så ville de inte se dem.

Jag har inga andra direkta minnen från att min storebror skulle ha förgripit sig på mig, vilket inte betyder att han inte har gjort det. Jag har ett konstigt minne av att jag sitter på toaletten och kissar. Jag förstår inte riktigt varför jag har just det minnet. Men jag har en obehaglig känsla av att det har med övergrepp att göra, det är en overklighetskänsla jag får när jag tänker på att jag sitter på toaletten och ser kisset åka ner i toaletten. På samma sätt som jag har en overklighetskänsla när jag tänker på samlaget min storebror utsatte mig för. Inte en känsla av att det inte har hänt, utan som att man har en hinna mellan sig själv och minnesbilderna, som att jag kan se helt rationellt på dem, fast jag vet att jag borde vara helt förstörd över det. Vilket jag ju säkert är eftersom jag är djupt deprimerad. Men jag har svårt att koppla samman de två sakerna.

Det skrämmer mig att jag har haft sex sen jag var 3-4 år. Det skrämmer mig att det inte bara var med min storebror och framförallt skrämmer det mig att det andra sexet har varit, om inte på mitt initiativ, så har jag varit delaktig på ett minst sagt "positivt" sätt. Jag har velat det. Jag vet att det på ett sätt inte är mitt fel utan i grunden min storebrors, men jag var inte ett offer på samma sätt som med min storebror. Det min bror gjorde var utom min kontroll, även om jag inte sa nej, men det andra har jag velat göra. Och det skrämmer mig, och gör mig ledsen och äcklad inför mig själv. Att jag, med uppehåll mellan åldrarna 12 och 16 har haft sexuella förbindelser. Det är 17 år om jag räknar bort tiden innan jag var tre. Och jag är bara 24 år gammal. Livet ska inte vara så här.

fortsättning följer...

PUSS!

Den här texten skrev jag i januari:
 
Varför gör jag det här? Kommer jag bara att må sämre av det? Kanske måste jag göra det för att till slut få upp huvudet ovanför vattenytan. 

Min bästa vän har flyttat hit, det är så skönt. Hon är så klok och utan henne vet jag inte var jag hade varit idag, antagligen i jorden. Tyvärr. Vi åt middag med hennes korridorskompisar. Det var jättetrevligt, men det är så dubbelt. Samtidigt som ena hjärnhalvan hade jättekul så var det som att den andra halvan bara kunde tänka på att ta livet av sig; strypa sig, hänga sig eller hoppa - ingenting är omöjligt för mig. Skrämmande. Det enda jag kunde tänka på var hur skönt det skulle vara att få dö. Men det är inte bara det att det är skönt, det är som att jag dras mot det, som att det är mitt förutbestämda öde. På något konstigt sätt längtar jag efter det samtidigt som det skrämmer skiten ur mig. Inte för att jag är rädd för att dö, utan för att man inte "ska". Det är framförallt det som gör att jag inte gör det - jag, den duktiga flickan. Samtidigt så måste jag ju någonstans längst in vilja leva. Det är bara det att när ingenting kan glädja en, sådant som har gjort det innan, som man vet att man borde bli glad av, så vet man inte vad man har kvar att leva för. 

Människor säger, men tänk på dina nära och kära. Visst, en del skulle väl bli ledsna, men samtidigt, alla ska vi ju dö och om tio år, vem kommer att sörja mig då? Min bästa vän kommer aldrig att förlåta mig och min lillebror kommer att bli förstörd, men förutom dem. Vem? Vem är det som har bestämt att det är så viktigt att leva?

PUSS!

Så har då även jag skaffat en blogg. Varför då? kan man ju undra. Jo, att skriva har alltid legat mig varmt om hjärtat och framförallt hoppas jag att jag kan ge både mig själv och andra en hjälp på vägen. Det här ska inte bli en snyftblogg, men det är viktigt att förstå att livet inte alltid är lätt och att man inte är ensam om det. Och viktigast av allt, att någonting som på ytan verkar perfekt kan, om man skrapar lite på den där ytan, visa sig vara något helt annat. 

Vem är då jag? Jag är en ambitiös, högpresterande 24-årig tjej som pluggar på universitetet. Jag har många nära vänner och snälla föräldrar. Dessutom har jag en storebror och en lillebror som jag älskar mer än livet självt.

Sedan november 2007 har jag behandlats för en djup depression, i stort sett så djupt som man kan gå ner sig utan att ligga i graven. Jag har legat sammanlagt två månader på en psykiatrisk klinik nånstans i Sverige. Trots det klarade jag av vårterminen på universitetet med bra resultat. Kanske ligger det något sjukligt i det? Jag vet inte.

Den här bloggen har jag tänkt ska handla om hur fan man tar sig ur en depression och också om bakomliggande orsaker till att den har utvecklats. Förutom det ska den handla om mitt vardagliga liv och hur jag försöker få ihop mitt utåt sett lyckade liv och mina mörka hemligheter. Kort och gott Mitt alter egos hemligheter.

Puss på er alla, och kämpa på!