Mitt Alter egos hemligheter

Mina föräldrar är underbara människor, de har sina brister som alla människor men de har alltid tagit hand om mig och älskat mig. Många har nog längtat efter sådana föräldrar och jag är väldigt tacksam för att jag har dem.
  
Däremot tror jag inte att någon önskar sig en sådan storebror som jag har. Trots det är han min bror och på något sätt älskar jag honom ändå även om det är svårt för mig. Det hade ju varit så mycket enklare att hata.

Mina föräldrar har aldrig förstått hur han var när de inte var hemma. Det var bara inför mig som han släppte ut sin ilska, bara inför mig som han inte hade några som helst spärrar.
   Allt han gjorde var han tvungen att planera och om inte hans planer gick exakt som han hade tänkt sig fick han sådana raserianfall att det är svårt att föreställa sig. Han skrek, svor, slog i saker, slängde grejer runt sig, hoppade upp och ner. Ja, allt man kan tänka sig förutom att slå mig fysiskt. För mig var raseriutbrotten helt oförklarliga, de kunde komma när som helst utan förvarning. Det är först nu som jag har förstått att det var när saker inte gick enligt hans planer som han blev så arg. Det är inte vanliga planer som att man vill åka till en kompis eller att man ska gå och handla. Nej, han detaljplanerade hela sitt liv. 1 minut att schampoonera håret, en halv för att tvätta ur det, 2 minuter för att torka sig, en halv för att knyta skorna. 5 minuter för att gå till bussen o.s.v. Hela dygnet var planerat. Ni kan ju tänka er hur ofta hans planer inte gick exakt som han hade tänkt sig. Men det var bara när det bara var jag hemma som han visade sin totala frustration och ilska.

När han blev arg gällde det att hålla sig så långt borta det gick. Jag minns otaliga gånger som jag suttit ihopkrupen i min säng, gömt mig i någon garderob eller liknande på övervåningen medans hans raseriutbrott hållit på på nedervåningen. Min skräck var inte av den vanliga sorten, den där att man "bara" blir rädd, utan det var ren och skär dödsångest. Det gjorde ont i kroppen av rädsla och jag letade konstant efter fönster eller liknande för att kunna smita iväg om han skulle gå helt överstyr. Som tur var gjorde han aldrig det, han har aldrig slagit mig. Jag vet att jag satt många kvällar och nätter i min säng och grät för att jag var så rädd. Jag kommer ihåg att jag skrev i min dagbok på rövarspråket. Kommer ni ihåg, det där språket där man sätter ett o vid varje konsonant, t.ex. jojagog = jag. Jag skrev om min rädsla, min fruktan, att jag var så rädd att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. På bokpärmen skrev jag: Om jag dör, så läs den här boken. Jag trodde på fullaste allvar att han skulle slå ihjäl mig. Och hade jag inte hållit mig undan så kunde det lika gärna ha hänt. Men aldrig sa jag någonting till någon om min rädsla, mina föräldrar visste ingenting även om man tycker att de borde ha anat.

Till slut fanns inte rädslan bara där när han blev arg, utan konstant. Jag var alltid på spänn, alltid redo, visste alltid vart jag skulle springa för att ta mig långt bort. Så fort jag hörde minsta lilla ljud hoppade jag till. När mina föräldrar inte var hemma så försökte jag vara hos någon kompis. En gång gick inte det. Så jag spenderade en hel, kall höstkväll och en bit inpå natten på vår altan insvept i ett täcke. Fladdermössen flög precis ovanför huvudet på mig, jag frös och var så rädd att jag var alldeles paralyserad. I flera timmar satt jag så tills jag var helt säker på att han hade gått och lagt sig och somnat. Då gick jag in. Inte för att sova, men då kunde jag unna mig själv lite värme.

Så har hela min uppväxt varit, så har jag levt. Jag skriver inte det här för att få medlidande, utan för att berätta hur livet kan se ut för en liten flicka och det kan också ge förklaringar till hur jag beter mig nu. Jag är fortfarande på spänn, jag blir rädd så fort någon kommer in genom dörren eller gör en oväntad rörelse. Jag är alltid redo.

Puss!

Jag har, än så länge, bara ett minne från när min storebror utnyttjade mig. Våra föräldrar var inte hemma, utan min storebror passade mig, för de skulle iväg på någonting. Det var i början av kvällen. Vi brottades på mammas och pappas säng, de har en dubbelsäng. Jag kom ihåg att överkastet var grönt och vitt, rutmönstrat. Och det var en helt vanlig brottningsmatch, så där syskon emellan. Det var roligt. Helt plötsligt satte han handen mellan mina ben och tryckte sitt ena finger mot min klitoris och sa: Är det skönt? Och det var det, jag menar om någon, oavsett vem, trycker på ens klitoris så är det skönt!

Jag skäms för att jag tyckte att det var skönt och jag börjar känna mer och mer att jag skäms för att jag nickade. Jag sa inte Ja, men när han frågade om det var skönt så nickade jag. Efter det är det alldeles svart, det är som att det inte finns i mitt huvud, jag kan inte, hur mycket jag än tänker på det, få fram det. Och kanske är det meningen. Jag hade, antagligen, inte varit den ändå hyfsat välanpassade människa jag är om min hjärna inte hade trängt bort det här. Då hade jag på allvar blivit galen, det är det ingen tvekan om. Men jag kommer ihåg efteråt. Jag kommer ihåg att vi sprang med toalettpapper för att försöka torka bort hans spermiefläckar på mammas lakan. Allt försvann inte, det var fortfarande våta fläckar när vi var klara, men jag antar att de hade torkat tills mamma och pappa kom hem. Eller så ville de inte se dem.

Jag har inga andra direkta minnen från att min storebror skulle ha förgripit sig på mig, vilket inte betyder att han inte har gjort det. Jag har ett konstigt minne av att jag sitter på toaletten och kissar. Jag förstår inte riktigt varför jag har just det minnet. Men jag har en obehaglig känsla av att det har med övergrepp att göra, det är en overklighetskänsla jag får när jag tänker på att jag sitter på toaletten och ser kisset åka ner i toaletten. På samma sätt som jag har en overklighetskänsla när jag tänker på samlaget min storebror utsatte mig för. Inte en känsla av att det inte har hänt, utan som att man har en hinna mellan sig själv och minnesbilderna, som att jag kan se helt rationellt på dem, fast jag vet att jag borde vara helt förstörd över det. Vilket jag ju säkert är eftersom jag är djupt deprimerad. Men jag har svårt att koppla samman de två sakerna.

Det skrämmer mig att jag har haft sex sen jag var 3-4 år. Det skrämmer mig att det inte bara var med min storebror och framförallt skrämmer det mig att det andra sexet har varit, om inte på mitt initiativ, så har jag varit delaktig på ett minst sagt "positivt" sätt. Jag har velat det. Jag vet att det på ett sätt inte är mitt fel utan i grunden min storebrors, men jag var inte ett offer på samma sätt som med min storebror. Det min bror gjorde var utom min kontroll, även om jag inte sa nej, men det andra har jag velat göra. Och det skrämmer mig, och gör mig ledsen och äcklad inför mig själv. Att jag, med uppehåll mellan åldrarna 12 och 16 har haft sexuella förbindelser. Det är 17 år om jag räknar bort tiden innan jag var tre. Och jag är bara 24 år gammal. Livet ska inte vara så här.

fortsättning följer...

PUSS!