Insikter gör inte livet enklare att leva, men lite mer förståeligt

Jag fick en insikt i natt. Nej, jag sov inte, men var dock lite full. Man är ju mer känslig då, men jag tror faktiskt att det var helt sant ändå. Jag bestämde mig för ett tag sen att skriva ner hela min historia, hur ful och obekväm den en är. Bara för mig själv, men jag tror att det blir lättare för mig då. Jag får liksom lite en känsla av att det faktiskt har hänt mig och inte någon annan.

   Så, igår var det då dags för att skriva ner vad som hände mellan mig och min bror. Ofta när jag skriver så skriver händerna av sig själva utan att jag behöver tänka. Så skrev jag "och jag står på knä och det gör du med, min kära älskade bror som blev ett monster. Någon att frukta vid alla tidpunkter på dygnet." Jag bara skrev det och insåg inte vad jag hade skrivit förrän efteråt. Det låter kanske inte så speciellt, men för mig var det en chock! Jag har alltid trott att jag har hatat min bror ändå från början. Men så insåg jag igår att det gjorde jag inte alls, och jag kände i kroppen att det var sant! Jag älskade honom så högt, jag ville alltid vara med honom, jag hade alltid roligt tilsammans med honom. Så, på en sekund vände han från att vara den härliga storebrorsan till att bli någon jag var rädd för.

   På något lustigt sätt sammanfaller den här insikten med att jag och min psykolog pratar om hur jag är rädd för mina egna känslor. Hur jag är rädd för att jag helt plötsligt inte ska ha någon spärr och göra någon annan illa. Känns det igen? För mig är det klockrent. Inte konstigt att jag inte vågar bli kär, för någon som jag älskar kan på en sekund bli något annat, och inte konstigt att jag inte vågar släppa fram mina känslor, för tänk om jag blir som han?

   Jag grät, och grät och grät. Säkert två timmar konstant, ni vet sån där hjärtskärande gråt så att man tror att kroppen ska gå sönder. Men samtidigt var det skönt, för första gången har jag kunnat gråta utan att jag har velat ta livet av mig. 

   Denna dagen har inte varit rolig, har känt mig obekväm i min egen kropp hela dagen. Som att något är fel. och kanske är det det, jag har kommit in till en av de sidor hos mig själv som jag hatar mest, mina känslor..

   Men jag känner också att jag förstår mig själv på ett helt annat sätt, det är inte längre samma kaos i mina känslor. och det är oändligt skönt, så skönt. Kanske ger den här psykologgrejen någonting i slutändan iaf... 

Puss! 

Kommentarer
Postat av: A

Jag blir alltid så himla glad för dina varma kommentarer!! Nej, jag ska träffa läkaren nästa måndag. Får se vad hon säger då...

Usch, vad hemskt att behöva vara rädd för en familjemedlem!! Du verkar i alla fall ha en bra psykolog som hjälper dig mycket att komma fram till olika insikter. Vilken tur att sådana finns!

Och jag är också glad att du finns!!

Kram!

2008-10-05 @ 22:36:21
URL: http://annmi.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0