Mitt Alter egos hemligheter

Alltså, fan också, jag ger upp alla mina tankar på att nånsin träffa min "drömkille". Var ute i fredags... Eftersom jag pluggar på universitetet så är det mycket nollning just nu som jag är inblandad i. Vi hade anordnat en fest för nollorna och det var asschysst, jättekul med massa trevliga människor.

Stod och pratade med en kille som är kursare till mig (och som är skitsnygg by the way). Helt plötsligt, utan nån anledning, så tittar han på mig och säger. Jag tror att vi kan ha helt fantastiskt sex hela natten... Vad fan? tänkte jag och kunde inte göra annat än att skratta. Och sen sa jag till honom att det kan vi säkert, men jag är inte den typen som man går hem med bara för en natt. Du får lära känna mig innan nåt händer. och jag tyckte att jag satte en bra nivå där och ändå sa ifrån på ett bra sätt. Han blev nog rätt stött, tror inte att han är van vid att en tjej tackar nej när hon har fått ett sånt uppenbart förslag från honom. Han är nämligen skitsnygg och väldigt social och trevlig och van att få som han vill. Så fortsatte vi att snacka och det var väldigt avslappnad och kul stämning. Jag stod lutad mot en bänk och helt plötsligt så tog han tag i mig, vände mig om och tryckte ner mig mot bänken så att jag hade ansiktet mot bänken. Då ställde han sig och juckade mot mig, alltså precis som när man har sex bakifrån fast med kläderna på. Jag blev så chockad! och kunde inte göra annat än att skratta. Och även där kommer mitt problem med att säga ifrån in... Så fort en kille gör nåt så har jag så jävla svårt att säga emot. Han släppte rätt fort och när jag vände mig om så sa han bara så. Så! Som att han nu på något sätt hade upprättat sin heder!

Jag berättade för min kompis som jag träffade senare på kvällen, mest för att jag tyckte att det var lite roligt. Hon blev skitförbannad... Då hade jag svårt att förstå varför, men idag, när jag är nykter så har jag verkligen inte det. Har haft sån ångest hela dagen, har verkligen mått skitdåligt och illa, precis som efter att jag hade varit med mitt ex som regelbundet våldtog mig när han kände för att ha sex och jag inte gjorde det.

Kanske, kanske om jag inte hade haft den bakgrunden som jag har så hade jag inte reagerat så starkt, eller iaf inte mått så dåligt som jag gör. Då hade jag nog bara tyckt att den killen var ett svin som inte var värt att ens se på. Det tycker jag nu också, men inte utan att jag mår dåligt. För jag ska träffa honom på måndag och igen och då är allt som vanligt. och eftersom jag bara skrattade så förstår han nog inte att jag mår dåligt över det.

När sånt här händer känner jag att jag inte förstår. Har jag nåt skrivet i pannan som bara sänder ut: Kom och förnedra mig!? Jag tycker att jag är en snäll, social, rolig och omtänksam person. Mina närmaste vänner brukar säga att jag är en fantastisk person. Varför råkar jag då ut för så elaka killar? Dom bara dras till mig som fucking jävla flugor!

Och jag kan inte heller förstå varför den här sjukdomen ska drabba mig. Vad har jag gjort för att förtjäna att må så här dåligt? Jag är ingen dålig människa, jag är empatisk och omtänksam. Okej om jag hade varit en elak och "dålig" människa. Men det är jag inte!! Jag har aldrig gjort någon annan något ont och förtjänar inte att må så här. Det känns som att jag är tillbaka till när jag var riktigt skör, inte alls lika grundad som jag har gjort de senaste veckorna. Jag börjar bli min ångest igen. Fan också.

Puss på er alla!