Mitt Alter egos hemligheter

Alldeles, alldeles för länge har jag levt genom andra. Gett mig själv ett värde genom att vara duktig och omtyckt. Det slog mig idag när jag funderade lite på vad jag och min psykolog pratade om sist, att det inte finns något rätt och fel i mina känslor, att en känsla "bara" är en känsla. och nu, att jag så smått (med babysteg) har börjat sätta egna gränser, Vem fan är jag??! Jag har alltid levt "genom" mina vänner, tagit åt mig deras känslor, glädje som sorg. Jag har alltid varit den människor har vänt sig till med sina problem. Och nu ska jag bli en egen individ. Det skrämmer skiten ur mig! Kommer jag att klara det? kommer jag inte bara att bli en fruktansvärt ensan människa? Hus ska jag känna närhet till andra utan att beblanda mina känslor med dem så att jag suddas ut? Kanske känns det bättre när tanken har fått lägga sig lite, jag vet inte. Men just nu är det mest kaos.

Lagade "riktig" mat idag, currykyckling. Det var skitgott.

Puss!