Trygghet, du fattas mig
Jag vet inte varför jag inte har hamnat i en klass där det iaf finns någon som har samma inställning till livet som jag har. Iaf någon att anförtro sig åt utan att allt hamnar hos andra. Jag är så trött på att inte kunna lita på någon. Och framförallt att de jag kan lita på inte finns i min närhet, eller att jag inte har möjlighet att träffa dem så ofta. Ibland bara en gång i månaden. Visst, det är upp till mig såklart att se till att träffas oftare, men när man inte orkar, inte hinner och inte kan - vad fan ska man göra?
Jag saknar min gamla klass nåt otroligt. Verkligen inte för att alla var perfekta, men för att där var vi fem, sex stycken som var vänner - på riktigt. Inte bara, "åh, jag älskar dig så himla mycket" dravlet som man bara säger för att man själv vill ha bekräftelse tillbaks.
Utan en förståelse och en tolerans för varandra utan att man hela tiden behövde förklara.
Och jag har ingen hemma som står bara på min sida i den här konstanta dragkampen (som snart kommer att kulminera i ett stort bråk), som singel ska man alltid klara allt själv.
JAG ORKAR INTE MER!
Fast jag vill ju orka. Det är en jävla rävsax som tål att tänkas på.
Puss!
Hej, tack för kommentaren du skrev på min blogg.
Har läst lite här i din och det gör mig ont det du gått i genom:-( Finns inget hemskare än våldtäkt och sexuella övergrepp på barn. Och tyvärr så pratas det ju inte så mycket om incest, även om det är vanligt. Hoppas du fått den hjälp du behöver och inte känner någon skuld.
Har själv blivit våldtagen av en tidigare pojkvän och det har jag skrivit om på min blogg, dom allra fösta inläggen, om du skulle vilja läsa.
Ha en bra kväll!
