Vad händer om det aldrig tar slut?
Min kontaktperson på psyket sa att åtta månader inte är en lång tid (så länge som jag har gått på antidepressiva) med tanke på hur dåligt jag har mått... Men åtta månader är jävligt lång tid för mig. Vad händer om det aldrig går över? Nej, jag ska inte tänka så för då blir jag livrädd.
Efter alla mina möten med min psykolog K har jag fått bättre insikt om mig själv, men att försöka använda sig av den insikten varje gång man mår skit, man måste ju fan vara Gud för att klara av det. Och det är jag verkligen inte...
PUSS!
Efter alla mina möten med min psykolog K har jag fått bättre insikt om mig själv, men att försöka använda sig av den insikten varje gång man mår skit, man måste ju fan vara Gud för att klara av det. Och det är jag verkligen inte...
PUSS!
Tillbaka från sjukhuset
Så är jag då hemma igen, på permission till imorgon. På fredag blir jag utskriven efter tre månader på en psykiatrisk avdelning. Fy fan vad långa månader! Efter ett antal olika behandlingar, både läkemedelsbehandlingar och ECT (elchocker) hoppas jag att jag ska lyckas hålla näsan över vattenytan, men det kommer att bli tufft.
På fredag ska jag också åka hem till mina föräldrar tills skolan börjar igen i augusti. På ett sätt ska det bli skönt, men samtidigt vet jag att allt jag gör kommer att övervakas av mina föräldrar, speciellt mamma, och vi har inte alltid samma åsikt om allting om man säger så.
Nu ska jag käka godis och titta på film.
PUSS!
På fredag ska jag också åka hem till mina föräldrar tills skolan börjar igen i augusti. På ett sätt ska det bli skönt, men samtidigt vet jag att allt jag gör kommer att övervakas av mina föräldrar, speciellt mamma, och vi har inte alltid samma åsikt om allting om man säger så.
Nu ska jag käka godis och titta på film.
PUSS!
Panikångesten river i mig
Denna jävla panikångest, kan den inte försvinna någon gång? För den som aldrig har haft det är det svårt att förstå hur hemskt det är. Det bränner i hela huden, hjärtat slår jättehårt och snabbt, som att det ska hoppa ut ur kroppen, och man har svårt att andas. Det känns helt enkelt som att man ska dö. Men nu vet jag ju att man inte gör det. Förhoppningsvis är det bara biverkningar från min nya medicin Efexor som gör att jag får de här attackerna. Det är det som är det lustiga med antidepressiva; det tar 2-4 veckor innan medicinen börjar verka och under de veckorna kan man må ännu sämre. Men, men, det går nog över.
Idag ska jag till min sjukgymnast. Vi brukar öva på att meditera och det hjälper faktiskt väldigt mycket så det ser jag fram emot.
PUSS!
Idag ska jag till min sjukgymnast. Vi brukar öva på att meditera och det hjälper faktiskt väldigt mycket så det ser jag fram emot.
PUSS!
Vem har bestämt att livet är det enda rätta?
Den här texten skrev jag i januari:
Varför gör jag det här? Kommer jag bara att må sämre av det? Kanske måste jag göra det för att till slut få upp huvudet ovanför vattenytan.
Min bästa vän har flyttat hit, det är så skönt. Hon är så klok och utan henne vet jag inte var jag hade varit idag, antagligen i jorden. Tyvärr. Vi åt middag med hennes korridorskompisar. Det var jättetrevligt, men det är så dubbelt. Samtidigt som ena hjärnhalvan hade jättekul så var det som att den andra halvan bara kunde tänka på att ta livet av sig; strypa sig, hänga sig eller hoppa - ingenting är omöjligt för mig. Skrämmande. Det enda jag kunde tänka på var hur skönt det skulle vara att få dö. Men det är inte bara det att det är skönt, det är som att jag dras mot det, som att det är mitt förutbestämda öde. På något konstigt sätt längtar jag efter det samtidigt som det skrämmer skiten ur mig. Inte för att jag är rädd för att dö, utan för att man inte "ska". Det är framförallt det som gör att jag inte gör det - jag, den duktiga flickan. Samtidigt så måste jag ju någonstans längst in vilja leva. Det är bara det att när ingenting kan glädja en, sådant som har gjort det innan, som man vet att man borde bli glad av, så vet man inte vad man har kvar att leva för.
Människor säger, men tänk på dina nära och kära. Visst, en del skulle väl bli ledsna, men samtidigt, alla ska vi ju dö och om tio år, vem kommer att sörja mig då? Min bästa vän kommer aldrig att förlåta mig och min lillebror kommer att bli förstörd, men förutom dem. Vem? Vem är det som har bestämt att det är så viktigt att leva?
PUSS!
Varför gör jag det här? Kommer jag bara att må sämre av det? Kanske måste jag göra det för att till slut få upp huvudet ovanför vattenytan.
Min bästa vän har flyttat hit, det är så skönt. Hon är så klok och utan henne vet jag inte var jag hade varit idag, antagligen i jorden. Tyvärr. Vi åt middag med hennes korridorskompisar. Det var jättetrevligt, men det är så dubbelt. Samtidigt som ena hjärnhalvan hade jättekul så var det som att den andra halvan bara kunde tänka på att ta livet av sig; strypa sig, hänga sig eller hoppa - ingenting är omöjligt för mig. Skrämmande. Det enda jag kunde tänka på var hur skönt det skulle vara att få dö. Men det är inte bara det att det är skönt, det är som att jag dras mot det, som att det är mitt förutbestämda öde. På något konstigt sätt längtar jag efter det samtidigt som det skrämmer skiten ur mig. Inte för att jag är rädd för att dö, utan för att man inte "ska". Det är framförallt det som gör att jag inte gör det - jag, den duktiga flickan. Samtidigt så måste jag ju någonstans längst in vilja leva. Det är bara det att när ingenting kan glädja en, sådant som har gjort det innan, som man vet att man borde bli glad av, så vet man inte vad man har kvar att leva för.
Människor säger, men tänk på dina nära och kära. Visst, en del skulle väl bli ledsna, men samtidigt, alla ska vi ju dö och om tio år, vem kommer att sörja mig då? Min bästa vän kommer aldrig att förlåta mig och min lillebror kommer att bli förstörd, men förutom dem. Vem? Vem är det som har bestämt att det är så viktigt att leva?
PUSS!
Varför den här bloggen?
Så har då även jag skaffat en blogg. Varför då? kan man ju undra. Jo, att skriva har alltid legat mig varmt om hjärtat och framförallt hoppas jag att jag kan ge både mig själv och andra en hjälp på vägen. Det här ska inte bli en snyftblogg, men det är viktigt att förstå att livet inte alltid är lätt och att man inte är ensam om det. Och viktigast av allt, att någonting som på ytan verkar perfekt kan, om man skrapar lite på den där ytan, visa sig vara något helt annat.
Vem är då jag? Jag är en ambitiös, högpresterande 24-årig tjej som pluggar på universitetet. Jag har många nära vänner och snälla föräldrar. Dessutom har jag en storebror och en lillebror som jag älskar mer än livet självt.
Sedan november 2007 har jag behandlats för en djup depression, i stort sett så djupt som man kan gå ner sig utan att ligga i graven. Jag har legat sammanlagt två månader på en psykiatrisk klinik nånstans i Sverige. Trots det klarade jag av vårterminen på universitetet med bra resultat. Kanske ligger det något sjukligt i det? Jag vet inte.
Den här bloggen har jag tänkt ska handla om hur fan man tar sig ur en depression och också om bakomliggande orsaker till att den har utvecklats. Förutom det ska den handla om mitt vardagliga liv och hur jag försöker få ihop mitt utåt sett lyckade liv och mina mörka hemligheter. Kort och gott Mitt alter egos hemligheter.
Puss på er alla, och kämpa på!
Vem är då jag? Jag är en ambitiös, högpresterande 24-årig tjej som pluggar på universitetet. Jag har många nära vänner och snälla föräldrar. Dessutom har jag en storebror och en lillebror som jag älskar mer än livet självt.
Sedan november 2007 har jag behandlats för en djup depression, i stort sett så djupt som man kan gå ner sig utan att ligga i graven. Jag har legat sammanlagt två månader på en psykiatrisk klinik nånstans i Sverige. Trots det klarade jag av vårterminen på universitetet med bra resultat. Kanske ligger det något sjukligt i det? Jag vet inte.
Den här bloggen har jag tänkt ska handla om hur fan man tar sig ur en depression och också om bakomliggande orsaker till att den har utvecklats. Förutom det ska den handla om mitt vardagliga liv och hur jag försöker få ihop mitt utåt sett lyckade liv och mina mörka hemligheter. Kort och gott Mitt alter egos hemligheter.
Puss på er alla, och kämpa på!
