Mitt Alter egos hemligheter

Jag har lyssnat en del på Simon & Garfunkel och det finns en text som jag tycker är så härlig. Jag försöker tänka så som dom sjunger och även om mina självmordsimpulser ökar och jag känner att det gungar en del under marken så är livet ändå rätt så groovy i vissa stunder. Ikväll blir det fest i korridoren, det ska bli kul, men är som vanligt lite rädd att jag ska få ännu mer självmordsimpulser av att dricka. De senaste gångerna har det faktiskt gått jättebra, men nu har det varit en rätt så jobbig vecka. Jaja, här är texten iaf:)


The 59th bridge street song (Feelin' groovy)

Slow down, you move too fast
You got to make the morning last
Just kicking down the cobble stones
Looking for fun and feelin' groovy

Ba da, Ba da, Ba da, feelin' groovy

Hello lamppost
What cha knowin'?
I've come to watch your flowers growin'
Ain't cha got no rhymes for me?
Doo-itn' doo-doo
Feelin' groovy

I've got no deeds to do
No promises to keep
I'm dappled and drowsy and ready to sleep
Let the morning time drop all its petals on me
Life, I loove you, All is groovy

Den här veckan har inneburit så många insikter och känslor, alla helt nya. Så den här veckan har inte varit särskilt bra. Känner mig obekväm i min egen kropp och har en nästan melankolisk känsla. Var i skolan idag och det var skittråkigt! Det är sällan jag tycker att något är tråkigt, men en föreläsare som pratar svenska med grov tysk brytning och engelsk slang. Alltså, vad fan, man tycker att dom iaf kan skaffa föreläsare där man hör vad dom säger. Och han vägrade att använda mikrofon. Man kan ju tänka sig en föreläsningssal med 150 pers och ingen mik. Hmm, idag känns allt så negativt. Men imorgon ska jag till min psykolog så jag hoppas att det känns bättre då. För det här vemodet pallar jag inte!

Puss!

Jag fick en insikt i natt. Nej, jag sov inte, men var dock lite full. Man är ju mer känslig då, men jag tror faktiskt att det var helt sant ändå. Jag bestämde mig för ett tag sen att skriva ner hela min historia, hur ful och obekväm den en är. Bara för mig själv, men jag tror att det blir lättare för mig då. Jag får liksom lite en känsla av att det faktiskt har hänt mig och inte någon annan.

   Så, igår var det då dags för att skriva ner vad som hände mellan mig och min bror. Ofta när jag skriver så skriver händerna av sig själva utan att jag behöver tänka. Så skrev jag "och jag står på knä och det gör du med, min kära älskade bror som blev ett monster. Någon att frukta vid alla tidpunkter på dygnet." Jag bara skrev det och insåg inte vad jag hade skrivit förrän efteråt. Det låter kanske inte så speciellt, men för mig var det en chock! Jag har alltid trott att jag har hatat min bror ändå från början. Men så insåg jag igår att det gjorde jag inte alls, och jag kände i kroppen att det var sant! Jag älskade honom så högt, jag ville alltid vara med honom, jag hade alltid roligt tilsammans med honom. Så, på en sekund vände han från att vara den härliga storebrorsan till att bli någon jag var rädd för.

   På något lustigt sätt sammanfaller den här insikten med att jag och min psykolog pratar om hur jag är rädd för mina egna känslor. Hur jag är rädd för att jag helt plötsligt inte ska ha någon spärr och göra någon annan illa. Känns det igen? För mig är det klockrent. Inte konstigt att jag inte vågar bli kär, för någon som jag älskar kan på en sekund bli något annat, och inte konstigt att jag inte vågar släppa fram mina känslor, för tänk om jag blir som han?

   Jag grät, och grät och grät. Säkert två timmar konstant, ni vet sån där hjärtskärande gråt så att man tror att kroppen ska gå sönder. Men samtidigt var det skönt, för första gången har jag kunnat gråta utan att jag har velat ta livet av mig. 

   Denna dagen har inte varit rolig, har känt mig obekväm i min egen kropp hela dagen. Som att något är fel. och kanske är det det, jag har kommit in till en av de sidor hos mig själv som jag hatar mest, mina känslor..

   Men jag känner också att jag förstår mig själv på ett helt annat sätt, det är inte längre samma kaos i mina känslor. och det är oändligt skönt, så skönt. Kanske ger den här psykologgrejen någonting i slutändan iaf... 

Puss! 

Var hos en tjej som jag har bott tillsammans med en termin. Vi är väldigt olika, men det var ändå kul. och också kul att träffa någon utanför klassen. Eftersom det är en ny klass och det alltid är svårare att komma in i en klass som redan har grupperat sig så känns det som att det går åt så mycket energi för att lära känna människor. Men med människor man redan känner är det mycket lättare.

Vi hade iaf en väldigt trevlig kväll med en del vin, drack nog en flaska så jag är fortfarande lite smålullig:) och fortfarande väldigt sugen på att ligga, haha. det är ju snart fyra månader sen och det börjar kännas. Jaja, får se om min kompis kompis hör av sig så kanske, kanske om jag inte har somnat innan, hehe.

puss!

Idag har jag inte sovit nånting på hela dagen! Det var sjukt längesen jag inte gjorde det och det känns faktiskt väldigt skönt. Har känt mig glad och pigg hela dagen också och kanske känner jag såhär för att jag helt enkelt mår bättre. Kanske är jag inte bipolär, sov ändå 7-8 timmar inatt.

Var dock i skolan väldigt länge idag, satt 5 timmar och pluggade med latinska ord. Så jag känner att jag har gjort väldigt mycket mer än vad jag brukar och ikväll har jag haft ordentligt med panikångest. Jag och min sjukgymnast har pratat väldigt mycket om att jag får panikångest när jag har mycket stress runt omkring mig och att jag helt enkelt inte tål det i mitt liv just nu. Så förhoppningsvis är det det. Om det är så så känner jag att jag har fått en jävla insikt om min kropp. Har aldrig tänkt eller ens brytt mig om att min kropp reagerar när jag gör för mycket. Nu ska jag försöka sova.

Puss!

Det här har varit en jätteskön dag, har känt mig pigg och glad och var t.o.m. och tränade på em. Men samtidigt är det nånting som gnager i mig. Tänk om jag är på väg in i nån mani? Inte för att jag har den diagnosen överhuvudtaget, och jag sov två timmar mitt på dagen. och det är väl inte riktigt typiskt för en mani? Har känt mig helt euforisk idag, nästan speedad.

När jag var inskriven på sjukhuset i somras och gjorde en ect-behandling så blev jag mycket bättre och kände mig jätteglad. och så hade vi en läkare som jobbade extra och hoppade in en dag som helt plötsligt ville prata med mig och sa: vi har ju märkt en väldig humörsvängning och då kan man ju undra om du är manisk och har en bipolär sjukdom (manodepressiv)... Jag undrar om det verkligen är särskilt professionellt att efter en dag tala om för sin patient att hon antagligen är bipolär. och det var första gången jag träffade honom! sen träffade jag min "riktiga" läkare som har behandlat mig i två månader på sjukhuset och han sa att han inte trodde att jag var bipolär. men de där orden etsade sig fast i mig. manodepressiv, manodepressiv, bipolär. det är ju en livslång sjukdom som man inte blir frisk ifrån, även om man kan bli mycket bättre. och nu kan jag inte sova, känner mig pigg. det gör mig orolig.

samtidigt så kanske det inte är så konstigt, sov väldigt gott natten innan och två timmar mitt på dagen. Det är som att jag har glömt bort hur det är att må bra. Jag hatar verkligen den där depressiva tungheten i kroppen, när det är oöverstigligt att skruva av korken på tandkrämstuben, man orkar bara inte. Kanske är det såhär man mår som frisk? inte för att jag är det ännu, verkligen inte, men en liten försmak på vad som komma skall?
 
men jag kan inte låta bli att oroa mig och det gör mig arg och förbannad att jag inte bara kan glädja mig åt mig själv. Jaja, vi får se hur det går. Var bara sjukt tvungen att skriva av mig.

Puss!

Vaknade klockan sju idag och var skitpigg! För första gången på väldigt, väldigt länge. Så jävla skönt. Vet inte riktigt varför, gck och la mig samma tid som jag brukar. Kanske sov extra djupt för att ta igen den förlorade sömnen från i lördags natt. Jag är iaf glad för en enda pigg morgon. Skolan börjar inte förrän kl 13 så jag kan ta en liten powernap senare idag. Eller en jättestor:)

Är på sjukt bra humör idag, kanske för att jag lät mig själv vara en riktig argbigga igår och stå upp för mig själv och mina åsikter i olika diskussioner. Det kändes bra iaf.

Puss!

Så börjar den nya veckan imorgon.. Jag har insett att jag måste börja plugga mer. Hittills har jag glidit rätt mycket, eller helt enkelt skitit i att göra det jag ska. Men om jag ska klara den här terminen måste jag skärpa mig. Hoppas att jag orkar bara. Även om jag tycker att det är roligt så klarar inte kroppen allt jag vill göra.

Men, men, har iaf bestämt mig för att börja träna igen efter någon månads uppehåll. Tror att det skulle vara bra för mig, jag känner att jag har väldigt mycket aggressioner inom mig som börjar komma upp och kanske är lite fysisk rörelse det jag behöver. Dessutom är det riktigt bra mot min panikångest.

Nu ska jag försöka sova, har tagit piller och lugnande, har en tidig dag imorgon.

Puss!

Borde ha sovit för länge, länge sen.. Klockan är tjugo över fem. Var ute ikväll med några från min korridor. Var faktiskt skitkul. Men, alltså, det var typ fyra månader sen jag hade sex sist. och jag är sjukt sugen på att ligga! det finns en kille i min korridor som är så jävla vältränad och jag skulle kunna tänka mig att ligga med. Han är jättetrevlig och skrattar åt mina skämt. Men vad fan, han kommer aldrig med några egna skämt och jag hatar att alltid behöva dra i kommunikationen.. och jag vill inte ligga med nån jag inte är intresserad av...

Skulle iofs kunna tänka mig nån på nån nåt uteställe, men det verkar som om jag mest hamnar i bråk med killar på uteställen. Ikväll fick jag några killar utslängda, haha. men dom förtjänade det som fan! jag tror att det är det att jag har slutat att acceptera killar som beter sig som svin och tror att dom kommer undan med det bara för att dom är "häftiga killar". Visst, när jag var 18 så var det häftigt men nu är jag så jävla trött på det.

Jaja, borde sova nu, men jag är lite uppe i varv.

Puss!

Igår kväll kom en kompis från min hemstad hit. Det var jätteskönt! jag har känt henne i snart åtta år och så gamla kompisar är så självklara att umgås med på något sätt. Nu har hon åkt vidare, men det var kul så länge det varade.

Sen bor jag i samma korridor som en kompis som jag träffade på en utlandsresa. Hon är min bästa vän! Så förstående, hon står ut med när jag gråter och allt känns hopplöst. och så klok. Jag har nog aldrig träffat en så klok och empatisk människa. Till och med min psykolog har sagt att hon verkar väldigt duktig på att se igenom och förstå människor. En sådan person som man alltid vet kommer att finnas där för en.

Hon var hos mig när jag var på sjukhuset och efter att jag berättade för henne om mitt självmordsförsök inne på sjukhuset så var hon tyst ett tag och sedan sa hon: om du tar livet av dig så kommer jag aldrig att förlåta dig. jag älskar dig för mycket för att jag ska göra det. Många gånger när jag har velat ta livet av mig har jag tänkt på det och bestämt mig för att låta bli att ta livet av mig. och det ska jag säga, att det har varit nära många gånger. Så jag har henne att tacka för mitt liv och jag är evigt tacksam för att hon har ställt upp på det här sättet för mig. Visst, det är jag som har fixat det här, eller håller på att fixa det hoppas jag, men utan henne... vete fan om det hade gått. Önskar att alla hade en sån vän.

Puss!

Inatt kunde jag inte sova, låg till 2, halv 3 utan att ens vara trött. Sen tog jag dubbek dos av mitt lugnandeoch då lyckades jag somna till slut. Så idag har jag varit skittrött och halvdrogad. Men det börjar bli bättre.

Det känns jävligt surt för de senaste veckorna har det känts som att jag har varit hyfsat grundad, liksom stått med båda fötterna på jorden. och nu så svänger det som fan, ena stunden känns det bra, nästan riktigt bra och andra känns det som att jag bara vill ta en halsduk å strypa mig själv. Men jag kämpar emot det... känner dock att mina krafter snart är slut. Jag är så trött och samtidigt så förbannad på hela skiten! Vad har jag gjort för att förtjäna det här??! inte ett skit! så nu jävlar ska jag ut ur det.

Puss! 

Var hos min psykolog för en stund sen. Efter att jag har varit hos henne får jag alltid en känsla av ro och det är så skönt, även om det bara är för en liten stund. Vi pratade om min brist på rädsla. Jag har inte riktigt tänkt på det, men jag är i stort sett aldrig rädd, blir bara arg istället. Var på ett studentställe i helgen och hamnade i bråk med en drös med killar utanför som försökte ta min taxi (taxichauffören var arg på dom också annars hade jag kanske inte lackat). Typ 5-6 fulla, dryga killar och jag backar inte! Jag pratade med min närmaste vän dagen efter och hon sa nånting i stil med att jag inte är riktigt klok. och det är jag ju inte, haha!

nej, men skämt åsido, jag verkar trycka undan min rädsla så fort nånting som liknar den kommer upp. och istället blir jag arg. jag har ofta önskat att jag tog hand om mig själv bättre, mer som mina vänner gör. och kanske beror det på att jag hatar den lilla rädda flickan i mig. Det är få saker som jag verkligen hatar, men den hjälplösa, lilla rädda flickan är mitt stora hatobjekt här i livet. inte dom som har gjort mig illa.

Hm.. måste nog jobba lite på det där.. fortsättning följer

Puss!

Jag känner att jag har blivit bättre de senaste veckorna. Men så fort jag känner minsta vemodet så blir jag så rädd. Så rädd för att bli sämre. Det känns som att jag inte kan styra det själv. Jag blir så himla arg på människor som tycker att man kan tänka bort en depression, att det finns dom som har det sämre, t.ex. dom fattiga och att dom klagar minsann aldrig. men vad fan! bara för att det finns andra som har det sämre så ska man inte själv få må dåligt då eller?? Om man bryter benet så går man väl till läkaren. Man säger väl inte, jaja, det läker nog ihop till slut, det finns ju dom som har det sämre. Det gäller bara att ta sig i kragen så gör det inte lika ont?!!

Hm, en liten utläggning som hamnade helt utanför det jag hade tänkt skriva. Iaf, så känns det som att jag så himla gärna vill bli bättre, men att jag inte riktigt råder över det själv. Klart att jag kan styra en del, jag går ju till min psykolog och jobbar som fan hela tiden, men jag är så rädd att jag bara ska komma in i en period av ångest och melankoli som jag inte kan bryta. Man ska ju inte måla fan på väggen men det känns jävligt hopplöst just nu.

Puss!

Alldeles, alldeles för länge har jag levt genom andra. Gett mig själv ett värde genom att vara duktig och omtyckt. Det slog mig idag när jag funderade lite på vad jag och min psykolog pratade om sist, att det inte finns något rätt och fel i mina känslor, att en känsla "bara" är en känsla. och nu, att jag så smått (med babysteg) har börjat sätta egna gränser, Vem fan är jag??! Jag har alltid levt "genom" mina vänner, tagit åt mig deras känslor, glädje som sorg. Jag har alltid varit den människor har vänt sig till med sina problem. Och nu ska jag bli en egen individ. Det skrämmer skiten ur mig! Kommer jag att klara det? kommer jag inte bara att bli en fruktansvärt ensan människa? Hus ska jag känna närhet till andra utan att beblanda mina känslor med dem så att jag suddas ut? Kanske känns det bättre när tanken har fått lägga sig lite, jag vet inte. Men just nu är det mest kaos.

Lagade "riktig" mat idag, currykyckling. Det var skitgott.

Puss!

Jag har märkt att jag de senaste två veckorna har jag verkligen dragit mig för att somna. Jag kan ligga i över en timme och lägga patients på datorn... Känns inte helt bra. Funderar på om det kan ha att göra med känslan av att förlora kontrollen. Jag har alltid älskat att somna, bara känna hur man blir tröttare och tröttare för att till sist domna bort helt. Nu tar jag Mirtazapin (noradrenalin) i väldigt låg dos för att kunna somna. Det är det enda som göra att jag somnar. Men det har jag tagit i länge, säkert ett halvår och det har aldrig varit något problem innan, så jag förstår inte riktigt. och ikväll har jag haft sån panikångest att det kändes som att hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mig. Men nu har jag tagit två oxascand (dubbelt av min normala behovsmedicin) så nu mår jag bra:) är alldeles varm i kroppen. Brukar vara väldigt försiktig med behovsmedicin och aldrig ta någonting om det inte är absolut nödvändigt, men en sak måste jag säga, behovsmedicin is the shit:) Nej, allvarligt, man ska vara jätteförsiktig med det, men inte heller plåga sig i onödan. Det är en fin balansgång.

Nu ska jag sova, skola tidigt imorrn.

Puss!

Alltså, hon är så jävla bra. Känns så skönt att träffa henne, hon lyckas alltid komma till roten med mina tankegångar som jag inte ens själv har tänkt på. Kanske är det som är meningen med en psykolog, haha.

Jag brukar träffa henne på torsdagar, men vi var tvungna att flytta tiden till idag istället, och det var fan TUR! Hela helgen har jag gått runt och känt att jag håller på att tappa greppet och mycket på grund av det som hände i fredags med min kursare.

Jag berättade allt som hände och det var riktigt intressant. Först blev hon förfärad och vi pratade om det och så där. Men så sa hon, Vänta lite nu, nu ska vi inte förhasta oss. Var det bara en negativ känsla med det som hände? och så tänkte jag efter och kom fram till att det inte var det, utan också positivt. Och jag har hela tiden tänkt att jag får såna känslor för att jag är sjuk, att sådana tankar är SJUKLIGA. och så sa hon att, inga känslor är rätt eller fel, man känner det man känner och att alla är olika, och vissa gillar när det är lite vildare och det är inget fel eller sjukt eller äckligt i det. Och hon har helt RÄTT! Missförstå mig inte, jag tycker fortfarande att det han gjorde var väldigt respektlöst, men samtidigt kan jag känna att det var lite attraktivt. 

Jag kände också att jag känner, och framförallt tycker, att väldigt mycket är fel och jag vet precis vad man "borde" känna, och det är nästan aldrig så att det jag känner är det "rätta". Men vet ni vad, jag insåg idag att jag är på ett sätt och bara för att andra inte är det och vissa är det så betyder inte det att det är sämre. och jag vet att jag tänder på att domineras, nästan förnedras. Självklart så kan det ha att göra med min storebror och mina ex att göra, och det var min psykolog också väldigt noga med att poängtera, att jag har ett visst mönster som gör att jag gör mig själv illa. 

Men jag håller på att lära mig att sätta gränser, och så länge jag mår bra med det jag gör och killen respekterar mig, så varför inte göra det som jag känner för istället för det man borde göra? VILKEN UPPENBARELSE!

Puss! 

Alltså, fan också, jag ger upp alla mina tankar på att nånsin träffa min "drömkille". Var ute i fredags... Eftersom jag pluggar på universitetet så är det mycket nollning just nu som jag är inblandad i. Vi hade anordnat en fest för nollorna och det var asschysst, jättekul med massa trevliga människor.

Stod och pratade med en kille som är kursare till mig (och som är skitsnygg by the way). Helt plötsligt, utan nån anledning, så tittar han på mig och säger. Jag tror att vi kan ha helt fantastiskt sex hela natten... Vad fan? tänkte jag och kunde inte göra annat än att skratta. Och sen sa jag till honom att det kan vi säkert, men jag är inte den typen som man går hem med bara för en natt. Du får lära känna mig innan nåt händer. och jag tyckte att jag satte en bra nivå där och ändå sa ifrån på ett bra sätt. Han blev nog rätt stött, tror inte att han är van vid att en tjej tackar nej när hon har fått ett sånt uppenbart förslag från honom. Han är nämligen skitsnygg och väldigt social och trevlig och van att få som han vill. Så fortsatte vi att snacka och det var väldigt avslappnad och kul stämning. Jag stod lutad mot en bänk och helt plötsligt så tog han tag i mig, vände mig om och tryckte ner mig mot bänken så att jag hade ansiktet mot bänken. Då ställde han sig och juckade mot mig, alltså precis som när man har sex bakifrån fast med kläderna på. Jag blev så chockad! och kunde inte göra annat än att skratta. Och även där kommer mitt problem med att säga ifrån in... Så fort en kille gör nåt så har jag så jävla svårt att säga emot. Han släppte rätt fort och när jag vände mig om så sa han bara så. Så! Som att han nu på något sätt hade upprättat sin heder!

Jag berättade för min kompis som jag träffade senare på kvällen, mest för att jag tyckte att det var lite roligt. Hon blev skitförbannad... Då hade jag svårt att förstå varför, men idag, när jag är nykter så har jag verkligen inte det. Har haft sån ångest hela dagen, har verkligen mått skitdåligt och illa, precis som efter att jag hade varit med mitt ex som regelbundet våldtog mig när han kände för att ha sex och jag inte gjorde det.

Kanske, kanske om jag inte hade haft den bakgrunden som jag har så hade jag inte reagerat så starkt, eller iaf inte mått så dåligt som jag gör. Då hade jag nog bara tyckt att den killen var ett svin som inte var värt att ens se på. Det tycker jag nu också, men inte utan att jag mår dåligt. För jag ska träffa honom på måndag och igen och då är allt som vanligt. och eftersom jag bara skrattade så förstår han nog inte att jag mår dåligt över det.

När sånt här händer känner jag att jag inte förstår. Har jag nåt skrivet i pannan som bara sänder ut: Kom och förnedra mig!? Jag tycker att jag är en snäll, social, rolig och omtänksam person. Mina närmaste vänner brukar säga att jag är en fantastisk person. Varför råkar jag då ut för så elaka killar? Dom bara dras till mig som fucking jävla flugor!

Och jag kan inte heller förstå varför den här sjukdomen ska drabba mig. Vad har jag gjort för att förtjäna att må så här dåligt? Jag är ingen dålig människa, jag är empatisk och omtänksam. Okej om jag hade varit en elak och "dålig" människa. Men det är jag inte!! Jag har aldrig gjort någon annan något ont och förtjänar inte att må så här. Det känns som att jag är tillbaka till när jag var riktigt skör, inte alls lika grundad som jag har gjort de senaste veckorna. Jag börjar bli min ångest igen. Fan också.

Puss på er alla!

Jag önskar att jag kunde ha samma uteliv som mina kompisar. Helt enkelt jävligt roligt bara. Jag var hos en av mina närmaste vänner ikväll och hennes sambo och deras vänner som jag har träffat förut. Alltså inget att vara orolig för. Och det var jättetrevligt och asschyst och skitkul. Var social hela kvällen, inte för att jag skulle utan för att jag ville. Ändå, trots det, så var det enda jag kunde tänka på när jag gick på toa deras duschslang och hur jag skulle kunna strypa mig själv med den. Fick verkligen tvinga mig själv att inte göra det.

Det är något som jag verkligen sörjer, och inte verkar kunna ha, en normal utekväll med mina närmaste vänner utan att bli helt självdestruktiv och att dom roliga, trevliga känslorna försvinner och blir mörka och hemska istället.

Men jag hoppas ju såklart inte att det ska bli så för alltid...

Puss!

Så har jag då haft sommarlov. Jag har inte skrivit nånting på bloggen under sommaren och det är för att jag har bott hos mina föräldrar och dom har nåt konstigt skitbredband där i stort sett vem som helst kan ta sig in och se vad man har skrivit. Eftersom den här bloggen är extremt personlig och utlämnande har jag inte varit särskilt sugen på att andra vet exakt vem det är som skriver.

Men, men, nu är jag tillbaka:) och jag är glad att så pass många har hittat hit ändå och framförallt kommentarerna jag har fått. Det är roligast av allt! och som svar på frågan om efexor kan jag säga att biverkningarna försvann efter ungefär två veckor och att den faktiskt fungerar över förväntan. Trots det är mitt liv fyllt av panikångest och vanlig ångest. Men jag får iaf inte samma impulser att jag vill ta livet av mig. Därmed inte sagt att jag vill leva heller. Just nu lever jag i någon sorts grå dimma, där jag varken är uppe eller nere. Förhoppningsvis kommer det att gå uppåt.

Jag var hos min psykolog häromdan. Hon är verkligen jättebra, utan henne så vet jag inte hur jag skulle klara av det här. Men... hon ruskade om min världsbild.. Jag är, har jag insett senaste halvåret, uppvuxen med att det är vad man gör, vad man presterar, både rent studiemässigt men också hur snäll och omtänksam man är mot andra personer, som ger en ett värde. Inte att man är tillräckligt bra bara för att man är.
   Min psykolog tycker väl att det är dags att faktiskt ifrågasätta dom värderingarna och den bilden jag har av vad en "lyckad" person är, och hon sa (med inlevelse) att "den gnagande känslan av att nånting är tomt och saknas kan man aldrig fylla med prestationer". Logiskt sett vet jag ju att det är så, men känslomässigt vete fan. Alltså, vadå, man kan väl visst få sitt värde som människa genom att vara bäst. Men då gäller det ju att vara bäst på allt, den med bäst resultat i skolan, mest omtyckt bland sina vänner och alla andra människor man nånsin har mött, den som alltid, alltid ställer upp och den som är mest empatisk och omtänksam. Jag hör ju själv hur absurt det låter, men det är min strävan här i livet... Självklart gäller inte samma regler för er andra, för att jag ska tycka om er så räcker det med att ni finns...

Efter det samtalet har jag mått skit, men jag vet att jag måste omvärdera mitt liv och min syn på mig själv.

Puss!

Så har jag då äntligen fått tillbaka internet efter några dagar utan det. Det var nåt jävla fel på servern eller nåt, jag fattade inte riktigt.

Jag är hemma hos mina föräldrar för första gången på flera månader. Det känns okej, men samtidigt väldigt konstigt. Igår träffade jag min storebror för första gången på ett halvår. Det kändes ännu konstigare. Vilken jävla panikångest jag hade efteråt! Panikångest är en riktigt konstig grej. Man vet att man inte kommer att dö av det, men ändå kan man inte låta bli att tro det. Man kan nästan inte andas och det känns som att hjärtat ska hoppa ut ur bröstet på en. Men, men, jag har upptäckt att mindfulness är suveränt för att avleda panikångesten.

Kämpa på allihopa och puss på er!